Spänningen stiger. Valberedningen i Liberala Kvinnor har
sammanträtt i helgen och kommer snart att presentera sitt förslag till min
efterträdare. Jag vet inte alls vem det blir fast jag är dödligt nyfiken.
Jag vet att det har funnits många kandidater vilket är ett
tecken på att Liberala Kvinnor ses som viktigt och har betydelse som plattform.
De flesta föregångarna har blivit riksdagsledamöter utom en som blev minister. Vilken
av kandidaterna som än väljs, kommer det att bli bra, om än olika.
En ordförande behöver en kompetent styrelse. Det är ju ett
lagarbete som ska utföras. Också där finns det många duktiga kandidater till de
tomma stolarna. Jag hoppas på många aktivister.
Det har varit två fantastiska år sen jag valdes i Uppsala
och då något yrvaket hade börjat sätta ner fötterna på den svenska politiska
jorden igen efter alla år av intensivt resande i forna sovjetstater. Tror inte
att mina gamla vänner någonsin har förstått hur famlande jag var i början.
Två saker har fascinerat mig under min ordförandetid.
Det ena är bekräftelsen på att man lär sig nytt hela livet.
…om såväl själva livet, som om människor och sakfrågor. Jag har lärt mig både av Kerstin Hesselgren i
sin himmel och av HBTQ-rörelsen på jorden om vikten att gå stegvis fram. Det inspirerade
mig till att driva ”bara en enda pappamånad till” på folkpartiets landsmöte
hösten 2011. Jag tycker självfallet att antalet pappamånader fortfarande ska
fördubblas. Vi förlorade men rösteandelen blev 40-60, vilket var betydligt mer
än tidigare landsmöten. Nu kan inte förespråkarna av fler pappamånader längre
betraktas som en skrikig och oansenlig minoritet. Tack, Kerstin och HBTQ, för denna lärdom.
Den andra fascinationen gäller Folkpartiets tydlighet i frågor om de mänskliga rättigheterna. Birgitta Ohlsson talar för oss alla. Men hon
är inte ensam. Jan Björklund har bland
annat kritiserat med sin övertygelse den svenska vapenexporten till Saudi. Sånt
förpliktigar till förändring.
Mänskliga rättigheter är liberalers trosfråga men ibland räknas inte jämställdheten och feminismen in i detta. Det är inte bara
Folkpartiet som syndar på nåden. Kritiserar man rasism kan man bli
hjälteförklarad av regering, partier och medier men i försvaret mot feminismen
får man räkna med ensamhet i hatattacker i ena ytterligheten eller
osynliggörande i den andra. Toleransen i samhället mot hetsen mot feminister är fullständigt
oacceptabel. Detta i synnerhet som vi vet att fysiska handlingar som mord,
våldtäkt och misshandel är konsekvenser.
Folkpartiet borde stå på barrikaderna
bredvid feministerna i det misogyna hatet mot desamma. Vi måste bort från tänket att kvinnor får
skylla sig själva om de kallar sig feminister.
Den ständiga frågan: Behövs kvinnoförbunden? Osså följdfrågan: Har de inte överlevt sig
själva. Svar: De behövs och har inte
överlevt sig själva. Om kvinnor har 70 procent av mäns livslöner och som följd
70 procent av mäns pensioner, om kvinnor äger 70 procent i förhållande till
mäns tillgångar, om småbarnsmammors sjukfrånvaro är dubbelt så hög som pappors,
om Sverige ännu inte lyckats med 50-50 över tid i Riksdagen eller få fram en kvinnlig
statsminister, om kvinnor, trots högre betyg, ändå får lägre lön , om… listan
kan göras längre över orättvisor både här hemma och i världen, men allt hänger
ihop med den ojämna fördelningen av ansvaret för barnen, arbetsgivares
förväntningar att kvinnor kommer att vara hemma medan män inte och att alla
kvinnor med eller utan barn bedöms efter samma norm.
Detta är skälen till att kvinnoförbunden behövs. De ska kämpa tills jämställdhetsgapen slutits.
Ensam är inte stark och därför behövs ett starkt Liberala Kvinnor i sällskap
med andra feministiska kvinnoförbund.
Motståndet och långsamheten i förändringarna mot ett
jämställt samhälle handlar om att jämställdhet är en maktfråga. Det är därför
det feministiska analysverktyget behövs så att vi kan nå målet om jämställdhet.
Vad är då maktfrågan? Om det ska vara 50-50 i riksdagen
handlar det om att färre män har chansen. Samma gäller bolagsstyrelsen, ägandet
i det stora och det lilla, att behöva vara hemma med barn fast man är så viktig
på jobbet.
Eva Moberg, feministen och författaren, frågade en gång
varför vi är så lama i frågor som handlar om att bryta mäns makt. Feminister har svaret. Eva Moberg betonade
också att män är så mycket bättre än manssamhället. Jag kan räkna upp många män
- Gabriel Romanus, Martin Ängeby, Olle Schmidt, Staffan Herrström, min käre Bengt Westerberg, och
många fler - som har gjort mycket för jämställdheten och för vilka
jämställdheten är en del av de liberala trosfrågorna. Länge leve dom! Men de
gör bara vad ska göras. Och deras insatser är inte större än
kvinnliga feministers.
Att jobba med jämställdhet är också att jobba i medvind. Det
är fantastiskt att se de framsteg som har gjorts sen jag tog ställning under gymnasietiden för så där en hundra år sedan. Det är underbart att vara en
del av kvinnorörelsen i andra länder som i Egypten, Ukraina och inte minst i
Kirgizistan där jag demonstrerat ihop med feminister mot polygami. Det är
härligt att möta äldre kvinnor som Charlotte Branting, Karin Ahrland, Anita
Gradin, Barbro Westerholm, Nawal el Sadawi och många andra feminister från
olika politiska läger som berättar om sin kamp och glädje över att generationer
efter dom fortsätter. Jag sällar mig till dom snart.
Jag kommer att sakna
diskussionerna om feminism med Hanna Lager på Liberala Kvinnors kansli. Och det
förblir ett evigt minne när Hide Spahija, vår ombudsman, för ut Liberala
Kvinnors namn till världspressen och låter hennes och Natalia Rylanders aktivism
bli symbol för det svenska stödet till den feministiska punkrockgruppens
yttrandefrihet.
När jag tänker på medvinden så vet jag att jag kommer att
fortsätta. Kvinnors ägande kommer att vara i fokus för där är motståndet som
störst. Cash is Queen! Och när jag en gång dör ska jag ha en sekulär gravsten
med inskriptionen: Vote for Women! På engelska för att vi lever i en globaliserad värld och fler ska förstå.
Överväger att också beställa text på kinesiska, ryska, arabiska, spanska.
Jobbet fortsätter… Jag kommer aldrig att tiga!
Tack bästa 2010 års valberedning och landsmöte för att jag
fick förtroendet. Lycka till min efterträdare. Min kära styrelse får jag tacka på landsmötet den 13 -14 oktober i Västerås. Vi har fortfarande ett gediget att uppdrag att slutföra.