Powered By Blogger

lördag 30 juli 2011


Eftertankar om massakern i Norge.

Jag känner inte någon som inte varit mentalt sysselsatta den gångna veckan med att försöka förstå hur massakern i Norge kunde ske.  De många diskussionerna sen förra fredagen i gammelmedierna, i sociala medier, bland vänner och bekanta har varit och är fortsatt nödvändiga för att förstå bättre… eller åtminstone lära sig mer.

Men trots tiden, som gått, står man där, fortsatt förvirrad och ganska naken med chocken.  Det gör outhärdligt ont att föreställa sig de unga offrens smärta i dödsögonblicket, den skräck som de måste ha upplevt när förklädd polisman riktar ett laddat vapen mot dem… en galning som befinner sig i en högerextremistisk dataspelsvärld, utom all förståelse för de barn som ber för sina liv. Vi känner de anhörigas sorg. Antalet dödsoffer är stort och antalet offer ändå större. 

Massakern den 22 juli kommer äta sig in i den norska historien för generationer framöver och våra mentala kartor över terrorismen ritas om helt. Terroristen finns mitt ibland oss och är inte längre bara ”Den andre”.

Efter denna vecka känner jag många olika saker:

Jag är stolt över att vara granne med Norge. Den norska politiska ledningen har betonat vikten att fortsätta arbeta för det öppna, mångkulturella samhället. Den som hotar, ska inte få besegra våra sinnen.  Jag hoppas att våra danska grannar vill bekänna sig till samma stolthet.  

Jag känner fortfarande en stark värme efter att ha läst Hédi Frieds  gästkolumn i Dagens Nyheter 26/7 om vikten att berätta för att lösa upp det individuella traumat. Hon själv är ett levande bevis på att berättandet hjälper. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen.  Hennes personliga värme läker själar. Men berättandet kräver lyssnande.  I det sammanhanget känns det bra att de norska åklagarna följer rättstraditionen och vill åtala för varje enskilt fall – både dödade och skadade. Snart kommer ju medierna lämna Norge för rapportering om andra händelser i världen men då kommer röster att höras i rättssalen och dokumenteras för eftervärlden. 

Jag är kritisk till hur medierna fungerar vid rapportering av dramatiska snabba händelserna. Den oreflekterade användningen av massmördarens foto-shoppade bilder på Facebok och hans språkbruk skrämmer.  Trots kritiken har medierna ändå fortsatt att kalla massmördarens publikation för ”manifest”. Vem har velat ge publikationen status av manifest? Även om vi tycks stå enade i försvaret av det mångkulturella samhället finns det sannolikt några som i tysthet hyllar hans dåd och som vill ha ett ”manifest”. Och som blir stärkta av mediernas rapportering. Kritisk granskning är alltid viktigt. Det är den ena slutsatsen och den andra är att en polarisering kan äga rum i det fördolda. Vi ska lyssna noga till vår omvärld och inte tro att försvaret av demokratin är avklarat efter de många starka manifestationerna. 

Jag har också blivit upprörd över våldsamma dataspel där aktörerna lär sig skjuta civila. Som liberaler, står vi för det öppna samhället så vi ska inte kräva förbud eller censur. Men med öppenheten följer ansvar. Som exempelvis att kritisera det som hotar öppenheten. Sån kritik kallas ibland för förbudsivrande eftersom öppenheten missförstås av några som att man måste tiga om det vi ogillar.  Men vi ska skriva till utgivarna och uttrycka vår avsky.

På måndag börjar Pridefestivalen. Den äger rum mitt i Stockholms hjärta – inte i Tantolunden eller på Gärdet vid innerstadens utkanter. Det kommer att utmana men framförallt att stärka arbetet för alla människors lika värde. Härligt!

Det här är mina tankar just nu efter en vecka som går till den svarta historien.



Bonnie Bernström
Ordförande
Liberala Kvinnor