Var står s-kvinnorna?

Socialdemokratiska kvinnoförbundet har fått ny ordförande. Lena Sommestad vann den interna striden och den slutliga omröstningen på s-kvinnornas kongress i helgen. Gratulerar en kollega.  Egentligen är det ett gott tecken att det rådde en intern strid. Det visar att det är attraktivt att vara ordförande för ett kvinnoförbund.

Vi kommer att ha samma mål för vårt arbete men olika medel i flera fall. Liksom s-ledaren Juholt, är inte Lena Sommestad särskilt konkret. 

Men jag kan utläsa i huvudsak  två debattlinjer i det jag läst av programförklaringar i samband med ordförandevalet:

Den ena linjen handlar om att uppgradera välfärdssektorn.  Men vi får inte veta hur. Folkpartiet talar i alla fall klartext i det fallet och vill exempelvis höja lärarnas löner.

Den andra linjen handlar om rak kritik mot nuvarande regeringspolitik.  Kritikens fokus ligger på vårdnadsbidraget men där är vi ense. Vårdnadsbidraget bör avskaffas. Som tur är blev vårdnadsbidraget ingen succé. Bara cirka 3000 personer har fått bidraget beviljat.  Det visar att allt prat om hemmafrutrender är tomt prat. Det är nästan bara kvinnor och därtill en stor andel invandrare som utnyttjat bidraget. Det i sin tur strider mot grundläggande liberala principer för jämställdhetspolitiken. Reformer ska attrahera både kvinnor och män och definitivt inte motverka integrationen. Såväl Liberala Kvinnor som Folkpartiet säger nej till vårdnadsbidraget. 

Men roligt är det i alla fall att Sommestad ser jämställdhetsbonusen om en del av huvudlinjen för svensk familjepolitik.

Jämställdhet är i grunden en maktfråga. Därför måste kvinnor få stärka sin ekonomi genom exempelvis företagande och ett jämställt ägande.  Lika viktigt är att ha fler arbetsgivare. Fler pappamånader är en annan viktig maktfråga. Utan en politik på dessa områden, blir det ingen språng framåt.   

Jag saknar resonemang kring det i Lena Sommestads programförklaring. Antar att det kommer. Kritiken mot regeringspolitiken får inte skymma det egna programmet. 


Bonnie Bernström
Ordförande 
Liberala Kvinnor

http://lenasommestad.wordpress.com/

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan: Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte ...

Förre IMF-chefen och den svarta städerskan

Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn  (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte trovärdig. DSK har ändå haft sex med städerskan. DNA-spår från DSKs sperma säkrades. Men om sexet var med tvång eller inte kan inte bevisas ”bortom rimligt tvivel”. Ord står mot ord.

Åtalsnedläggelsen blottlägger ändå maktmönster. Ett mönster är hur en av maktens män utnyttjar en invandrad städerska.  Två sådana ytterligheter på statusskalan. Det var knappast förälskelse som drev honom till handlingen.  Nedläggningen väcker också frågan om vem som har trovärdighet när ord står mot ord.

Under de värsta skriverierna i våras om Kungen och hans besök på nattklubbar, uttalade sig Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, om personers trovärdighet.  Hon menade att hon hellre tror på kungen än på en före detta brottsling. Det var ett uttalande som  i varje fall fick mig att rysa. Om en maktens man ljuger är han ändå trovärdigare än ett vittne med halvdan bakgrund  som talar sanning, enligt Anne Ramberg.

Om en invandrad städerska från Afrika påstår nåt om en av världens mäktigaste män, har då åklagaren och domaren i delstatens Högsta domstol samma inställning som Anne Ramberg? Var finns då rättssäkerheten?

Samtidigt med våldtäktsmålet i USA har Sveriges radio P1, sänt ett program om Sophie Sager som var den första kvinnan att anmäla ett våldtäktsmål. Det gjordes på 1850-talet. Hon kom som 23-åring till Stockholm och blev erbjuden husrum hos en stallmästare Möller. Han förgrep sig på henne trots hennes motstånd. Han slog henne och höll på att strypa henne för att hon inte ville ha sex med honom. Han låste in henne i ett rum som hon så småningom lyckades fly från. Hon fick sen både hjälp och vård av en läkare, Brisman, som vittnade i rättegången om hennes omfattande skador. Hon anklagades för att vara sinnessjuk. Men läkarens vittnesmål togs på allvar av rätten och fanjunkaren dömdes till böter men Sophie själv förlorade sin heder.  Hon emigrerade till USA så småningom. Rättegången har gått till historien som Sagerska målet.  Sophie blev feminist och arbetade för kvinnors frigörelse.

Sophie var modig som vågade göra en anmälan trots att hon sannolikt visste att hon skulle förlora sin heder. Jag tycker att hotellstäderskan också har varit modig när hon anmälde DSK. Vem trodde att en svart invandrarstäderskas ord skulle väga tyngre än en av världens mäktigaste män? Knappas någon. Jag var förvånad att han överhuvudtaget greps så resolut.

Nu har målet lagts ner. DSK ska behandlas därefter. Varken skuld eller oskuld är bevisad. Däremot är det bevisat att den svarta städerskan inte var trovärdig.  Som skrivet – vem hade trott annat?

Bonnie Bernström

Ordförande

Liberala Kvinnor

Läs DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/strauss-kahn-aklagare-byts-inte-ut

Läs Svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/atalet-mot-strauss-kahn-laggs-ner_6410968.svd

Vad får plats på Facebook?

När Birgitta Ohlsson skrev på Facebook om bomben mot regeringsbyggnaderna i Oslo, blev Facebook min nyhetskälla.  Läste sen tidningarna på nätet och dramat rullades upp.  Så ofattbart i sin början. I dag för en månad sedan. Dagen efter ringer en vän. Tidigt! Hon gråter över besluten som båträddarna var tvungna att ta när de inte kunde ta ombord alla flyende ungdomar.  Vem skulle säkert få leva och vem kanske inte? Kan det finnas en värre konflikt?

Facebook fungerade sen nästan som terapi de första veckorna efteråt. När det inte räckte med att prata med familj, vänner och grannar blev Facebook en av ventilerna – min ventil.

Nu sägs det att massmördaren Behring kommer att åtalas för mordförsök på tusen personer. Inte fler? Ofattbart många ändå men förmodligen rätt av åklagaren.

En månad har gått. Och jag rannsakar mitt engagemang. Jag gör det för jag är inte ensam i mina reaktioner.

Samtidigt med efterdyningarna i Norge skymtade rapporterna om antalet dödade i Syrien. Men nästan uteslutande bara i tidningar, radio och TV. På min Facebook-sida fick bara Norge plats trots att fler människor mördades i Syrien av en makthungrig president.

Om det är tusen eller fler dödsoffer i Syrien blir väl heller aldrig klarlagt. Det kommer i varje fall aldrig publiceras några namnlistor i svensk press.  I fredags deklarerade president al-Assad att demokratiska val ska hållas i februari 2012 - om än att västvärlden kräver hans avgång och beskjutningar mot – mördandet av - befolkningen alltjämt pågår. 

Rebellernas blodiga kamp för demokrati i Libyen var på väg att eskalera i den massmediala bakgrunden till det norska dramat. Idag kan vi läsa och höra att Gaddaffis diktatur är till ända … på väg att ändas. Diktatorn själv inte är gripen och någon säkerhet kan ännu inte garanteras.

Det är tre starka händelser och förlopp. Alla kommer förmodligen att finnas med i morgondagens historieböcker – i den mån sådana kommer att finnas.

Vad finns gemensamt och vad skiljer händelserna åt, förutom att de varit  massmediala. Kampen för demokrati finns där med olika förutsättningar. Många människor har mördats i alla tre fallen. När Norge tonas ner, tonas Syrien och Libyen upp. Summan av allt engagemang är konstant, sägs det. Men alla händelserna har haft olika utrymme på Facebook – min Facebook-sida.

Jag grät med Norge men känner mer frustration över Syrien och Libyen. Jag känner inte människorna närmare i Libyen och Syrien, men måste verkligen personliga band vara grunden för att tårar ska trilla? Mängden tårar och antalet dödsoffer är sällan logiskt korrelerade. Tårar? Läs dem symboliskt. Massmedierna vet hur deras läsare, lyssnare och tittare reagerar och bevakar därefter. Det är min poäng.  Facebook är en spegel. 

Ett fjärde drama har också pågått i skymundan. Hungersnöden på Afrikas Horn. Men till skillnad från Syrien och Libyen verkar upplösningen långt borta.

Dramat återspeglas nästan inte alls på Facebook – min Facebook. 3 miljoner människor är drabbade. Barn dör. Mödrar skiljs från sina barn. Jag läser om mammor som känner sig tvingade att lämna något barn efter sig på flykten för att de inte kan rädda alla sina. Det måste vara en värre konflikt än den båträddarna i Norge fick uppleva, om nu olycka kan jämföras.

Terroristgruppen al-Shabaab i Somalia hindrar matleveranserna från de internationella hjälporganisationerna… eller var det regeringstrupperna som gjorde det. Human Right Watch lyckas inte sortera ut vem som bär ansvaret just i Somalia utan vill att alla ska ställas inför rätta … men av vem och av vilken stats rättsmaskineri.

Hungersnöden på Afrikas horn berör både i fråga om tårar i en symbolisk bemärkelse och en frustration. Jag lider med mammorna som måste lämna sina barn. Jag är inte immun mot bilder på barn som svälter. De är sanna av dags dato. Jag upprörs över korruptionen som hindrar hjälpen.

Jag sms:ar AKUT TORKA till 72 900 och skänker 100 kr via Röda Korset. Fast egentligen skulle jag vilja sms:a ABSOLUT KORRUPTION...som orsak, alltså. Jag skriver det på min Facebook också. 

Bonnie Bernström

Ordförande 

Liberala Kvinnor

Måndag i frihetens tecken

Folkpartiets Ungdomsförbundet - nu LUF - hade sitt kansli på Ansgariegatan 5 på Södermalm i Stockholm under sjuttiotalet. Numera är malmgården omgjord till nåt väldesignat inne-hotell. Det vill säga en rak motsats till den stil som kansliet hade då.  Då var det istället människorna - medlemmarna - som formade bilden. Många av dessa var balter...  eller Balterna som vi sa.  Ulo Ignats, Andres Käärik, Niklavs Lapukins var några av dom som samlades där. De var påtagligt debattglada och övertygade om att deras olika baltiska länder en dag skulle bli fria stater.  

Jag ska villigt erkänna att jag inte var lika övertygade som dom. Det mäktiga Sovjet kunde ingen rå på, trodde jag, utan att i så fall orsaka världskrig. Detsamma gällde Berlinmuren. Med sitt starka betongfundament och grymma militäristiska övervakning framstod den som orubblig, trots att många vågade sina liv för att passera den. Jag vet att jag inte var ensam om att tvivla. 

Några år före murens fall, reste jag med tåg genom Östberlin,  Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern. Den brutalitet som gränspoliserna demonstrerade bekräftade bilden av det ogenomträngliga.  

En händelse under resan med försenade tåg, höll på att leda till arrestering för min del. Jag råkade i gräl med en polis på stationen i Östberlin. Även en sådan opolitisk fråga utlöste hot. Jag protesterade också mot gränspoliserna och deras brutalitet när de granskade alla tåg med hjälp av speglar, schäfrar och rytande. Det höll på att riskera min genomresa.

Att jag tvivlade då lärde mig mycket sen. Det omöjliga har visats sig bli det möjliga. Det har blivit en livsfilosofi. När motståndet är stort, tänker jag: ”kunde de baltiska staterna bli fria och Berlinmuren falla, är allt möjligt!”

Kanske var det inte så omöjligt! Frihetslängtan och självständighet är märkligt mäktiga och starka känslor. En del kuvas dock, en del dödas men de flesta, kämpar vidare med den som enda vapen. 

Jag var aldrig i Baltikum under frihetsåren. Jag saknar det. Men senare jag stod ofta på frihetstorget i Kiev när den oranga revolutionen ägde rum. Det bestående minnet från torget är människornas ansiktsuttryck. Absolut inte ilskna ansikten som annars medierna älskar att publicera. Det var istället övertygelse  och segervisshet. Det förändrar.

Ukraina har mycket kvar på sin demokratiresa. Ett EU-medlemskap saknas. Men det faktum att ett EU-medlemskap finns någonstans långt bort i horisonten, får Ukraina att demokratisera sig. Ofta hörs att ett ukrainskt EU-medlemskap är omöjligt för det skulle påverka det säkerhetspolitiska läget mot Ryssland.

Det finns människor i många länder just nu som behöver få  känna segervisshet och övertygelse. Syrien, Vitryssland, Libyen, Nordkorea är några.

Vi har lärt oss att det omöjliga är möjligt. Måndagens firande på Norrmalmstorg av de baltiska staternas frihetskamp bör för alltid få oss att minnas det. Deras frihetskamp ska bana väg i vår mentalitet och frihetskämpar i andra länder.

,

Låt Båda Bära Barn

Pridefestivalen är över för denna gång. Den sedvanligt glittrande, dånande och kroppsliga paraden genom Stockholm med hundratusentals glada åskådare blev en härlig final i solsken och regn.

Återigen har fördomar och okunskap konfronterats, frotterats och mjukats upp. Jag är säker på att vägen mot normalisering går spikrakt framåt. Det skriver jag trots rapporter om våld mot HBTQ-personer under den gångna veckan.  Det svenska samhället – lagstiftning, rättsväsende, medier - godtar inte våldet. Det är ett uttryck för normalisering. Ett annat är Barbro Westerholms –riksdagsledamot FP – löfte om avskaffande av tvångssteriliseringen. Avskaffandet kommer inte att gå som en dans på rosor, men det kommer att gå. 

Det har riktats kritik mot att Pridefestivalen låg i Kungsträdgården, var gratis och öppen för alla.  Kritikerna menade att Pride är ett av de få tillfällena då HBTQ-personer kan få känna gemenskap i fred med varandra. Har sympati för det men öppenhet måste till som verktyg om värderingar och attityder ska förändras i samhället på djupet och på lång sikt. Slutenhet vidmakthåller fördomar och fantasier som inte har med verkligheten att göra.  Det gäller generellt. Ledning för Pride gjorde ett klokt val. För mig  som oinkomsttagare, hetero och cyklist från Södermalm passade det dessutom som hand i handske. 

I Prideparaden tågade LUFs vice ordförande Linda Nordlund arm i arm med en väninna, uppklädda i stora oäkta graviditetsmagar med det äkta kravet ”Låt Båda Bära Barn”.  Det är en parallell till Liberala Kvinnors Mors Dags-kampanj ”Fram För Fler Mammor”. Det handlar om rätten till assisterad befruktning för bland annat lesbiska par.  

Barnlängtan har inget att göra med sexuell läggning. Barnlängtan kan få kvinnor att betala åtskilliga tusentals kronor för att få hjälp i Köpenhamn, eftersom den svenska, men inte den danska, lagstiftningen sätter käppar i hjulet för såväl ensamstående kvinnor som för båda i ett lesbiskt förhållande. Barnlängtan är förvisso stor bland män också.

Reglerna om assisterad befruktning bygger på idén om att det ska finnas en mamma och en pappa i familjen. Så när ett lesbiskt par begär assisterad befruktning kan bara den ena få hjälp eftersom på nåt outtalat sätt ska ju den andra spela man i relationen. Och män kan ju inte föda barn!!! Eller?  Även den föreställningen slog Pridefestivalen hål på genom att låta Thomas Beatle  - mannen som fött tre barn – invigningstala.  Det påminner mig om min rubrik på en artikel som jag skrev i ungdomsförbundets tidning  för 100 år sedan: Gör pappa med barn!

I Sverige vore Thomas Beatle omöjlig eftersom en kvinna som vill bli man måste sterilisera sig. Det är det tvånget som nu Barbro Westerholm tar initiativet till att avskaffa.  Liberala Kvinnor står bakom Barbro i varje steg.

Pridefestivalen påminner mig om tiden som jag arbetade med Stiftelsen Kvinnor Kan och dess gigantiska mässor – saliga i åminnelse. Med dessa mässor ville vi vända oss till både kvinnor och män. Däremot skulle mässorna göras av kvinnor och handla om kvinnor. Inför varje mässa uppstod därför hätska debatter om varför män inte fick vara arrangörer. Som ordförande för Kvinnor Kan blev jag anmäld till dåvarande JÄMO för diskriminering av män.  Men Kvinnor Kan hade inte något arbetsgivarförhållande till de anmälande männen. Så det blev aldrig rättslig prövning. Ärendet avskrevs och jag är ostraffad.

Även Kvinnor Kan blev mer och mer normaliserat. Kommunerna stod till slut i kö för att få anordna mässorna.  Östersunds kommun proklamerade: ”Vi fick inte OS, men vi fick Kvinnor Kan.”.  Så ska det låta!