Låt Båda Bära Barn

Pridefestivalen är över för denna gång. Den sedvanligt glittrande, dånande och kroppsliga paraden genom Stockholm med hundratusentals glada åskådare blev en härlig final i solsken och regn.

Återigen har fördomar och okunskap konfronterats, frotterats och mjukats upp. Jag är säker på att vägen mot normalisering går spikrakt framåt. Det skriver jag trots rapporter om våld mot HBTQ-personer under den gångna veckan.  Det svenska samhället – lagstiftning, rättsväsende, medier - godtar inte våldet. Det är ett uttryck för normalisering. Ett annat är Barbro Westerholms –riksdagsledamot FP – löfte om avskaffande av tvångssteriliseringen. Avskaffandet kommer inte att gå som en dans på rosor, men det kommer att gå. 

Det har riktats kritik mot att Pridefestivalen låg i Kungsträdgården, var gratis och öppen för alla.  Kritikerna menade att Pride är ett av de få tillfällena då HBTQ-personer kan få känna gemenskap i fred med varandra. Har sympati för det men öppenhet måste till som verktyg om värderingar och attityder ska förändras i samhället på djupet och på lång sikt. Slutenhet vidmakthåller fördomar och fantasier som inte har med verkligheten att göra.  Det gäller generellt. Ledning för Pride gjorde ett klokt val. För mig  som oinkomsttagare, hetero och cyklist från Södermalm passade det dessutom som hand i handske. 

I Prideparaden tågade LUFs vice ordförande Linda Nordlund arm i arm med en väninna, uppklädda i stora oäkta graviditetsmagar med det äkta kravet ”Låt Båda Bära Barn”.  Det är en parallell till Liberala Kvinnors Mors Dags-kampanj ”Fram För Fler Mammor”. Det handlar om rätten till assisterad befruktning för bland annat lesbiska par.  

Barnlängtan har inget att göra med sexuell läggning. Barnlängtan kan få kvinnor att betala åtskilliga tusentals kronor för att få hjälp i Köpenhamn, eftersom den svenska, men inte den danska, lagstiftningen sätter käppar i hjulet för såväl ensamstående kvinnor som för båda i ett lesbiskt förhållande. Barnlängtan är förvisso stor bland män också.

Reglerna om assisterad befruktning bygger på idén om att det ska finnas en mamma och en pappa i familjen. Så när ett lesbiskt par begär assisterad befruktning kan bara den ena få hjälp eftersom på nåt outtalat sätt ska ju den andra spela man i relationen. Och män kan ju inte föda barn!!! Eller?  Även den föreställningen slog Pridefestivalen hål på genom att låta Thomas Beatle  - mannen som fött tre barn – invigningstala.  Det påminner mig om min rubrik på en artikel som jag skrev i ungdomsförbundets tidning  för 100 år sedan: Gör pappa med barn!

I Sverige vore Thomas Beatle omöjlig eftersom en kvinna som vill bli man måste sterilisera sig. Det är det tvånget som nu Barbro Westerholm tar initiativet till att avskaffa.  Liberala Kvinnor står bakom Barbro i varje steg.

Pridefestivalen påminner mig om tiden som jag arbetade med Stiftelsen Kvinnor Kan och dess gigantiska mässor – saliga i åminnelse. Med dessa mässor ville vi vända oss till både kvinnor och män. Däremot skulle mässorna göras av kvinnor och handla om kvinnor. Inför varje mässa uppstod därför hätska debatter om varför män inte fick vara arrangörer. Som ordförande för Kvinnor Kan blev jag anmäld till dåvarande JÄMO för diskriminering av män.  Men Kvinnor Kan hade inte något arbetsgivarförhållande till de anmälande männen. Så det blev aldrig rättslig prövning. Ärendet avskrevs och jag är ostraffad.

Även Kvinnor Kan blev mer och mer normaliserat. Kommunerna stod till slut i kö för att få anordna mässorna.  Östersunds kommun proklamerade: ”Vi fick inte OS, men vi fick Kvinnor Kan.”.  Så ska det låta!