Powered By Blogger

lördag 10 september 2011

9/11 bortom västmedier och mobiltelefoner!


Den 11 september 2001, befann jag mig långt bortom västmediernas räckvidd och mobiltelefonernas täckning. Jag var alltså inte ”där” i New York utan tvärtom -  cirka 50 mil fågelvägen från Afganistan, i en stad som heter Osh i Kirgizistan.

I Osh väcks man på morgonen av utropen från minareterna och gnisslet från träkärrorna som fraktar varor till den gigantiska marknaden. Pressbyråer med dagstidningar existerar inte.

Tidsskillnaden i förhållande till New York är tolv timmar så det var kväll där när tvillingtornen störtade samman.

Vi hade liftat tillbaka till vårt hotell efter en trevlig middag i centrum och en slö småshoppande promenad genom den gigantiska myllrande marknaden.

 I staden var vi fullt synliga som ensamma västerlänningar med vår bleka hudfärg och enorma kroppslängd.

Mobilerna gjorde sitt jobb som ficklampor, eftersom det saknades gatubelysning. Det fanns inte ens en antydan till mottagningsstaplar på displayerna.

Vi stannade till en stund utanför hotellentrén. Det var en ljummen kväll. Vi hade inte med oss några koftor och paraplyer ”i händelse av att” som när man går ut en kväll i september i Stockholm. Nattfåglarnas kvitter var nästan öronbedövande.

Plötsligt och fullständigt obegripligt överröstar en av våra mobiler allt fågelkvitter. Det blixtrar förbi en fullständigt ologisk tanke om att det måste ha varit någon som ringt fel. Det fanns ju ingen mobiltäckning. Med stor stress lyckades min kollega fånga upp sin mobil ur handväskan innan signalerna slutade. Hennes dotter ringde och grät av oro för sin mamma. Hon var ju så nära Afganistan, menade dottern.   

Det var på så sätt jag fick veta om Al-Qaidas terrordåd mot västvärlden.  En fragmentarisk information från en mobil som egentligen var en ficklampa.  Skulle vi vara rädda nu med vår närhet till Afganistan? Hade vi tagit för stora risker med den där kvällspromenaden genom marknaden där vi alltid blev hysteriskt varnade för ficktjuvar? Var det så klokt att lifta med en svarttaxi, vars chaufför också sålde sin kvinnliga medpassagerare i framsätet till intresserade män? Borde vi inte ha ätit på hotellet istället? Eller åtminstone ha valt en bättre upplyst restaurang?   

På hotellet fanns en gammal rysk TV-apparat med nyhetssändningar från en studio i Moskva. Våra språkkunskaper räckte inte till för att hänga med. Den enda bild av tvillingtornen som vi såg den kvällen var på en blekt turistaffisch i hotellfoajén.  Det fanns inga USA-fientliga budskap i den affischen.

Nästa dag flög vi planenligt tillbaka till Bisjkek. Säkerhetsbågen på flygplatsen var en potemkimkuliss. Elkontakten till den var inte ens inpluggad.  Men man skulle passera genom den eftersom det inte fanns någon annan kontroll. Ombord på planet klev flygvärdinnorna över allt bagage som stod i gångarna. Det gick inte att spänna fast säkerhetsbältena. Man fick knyta dem istället.  Det var samma typ av plan som Stefan Liv störtade med i förra veckan.

Väl tillbaka i Bisjkek kunde vi ta del av BBCs och CNNs nyhetssändningar.  Vi hade fysiskt förflyttat oss 40 mil men mentalt handlade det om att komma till en annan planet.

Jag fick ett mejl från den dåvarande svenska jämställdhetsministerns statssekreterare att hon inte kunde komma till vår konferens som skulle äga rum några dagar senare i Almaty i Kazakhstan. Det svenska utrikesdepartementet hade utfärdat reseförbud till den centralasiatiska regionen på grund av ”riskerna” med dess närhet till Afganistan.

Vi reste själva till Almaty och passerade gränsen mellan Kirgizistan och Kazakhstan utan att behöva visa passen.  Vi genomförde vår konferens.  Men ställde oss frågan om det skulle gå att flyga hem över europeiskt luftrum.  Skulle Lufthansaplanet sprängas i luften eller bli nedskjutet?

Vi kom hem och med hemkomsten kom rädslan.  Inte över att ha varit så nära där det betraktades som farligt utan att komma till det som var hotat. Vi var tryggare med våra faror i Centralasien än i Europa.

Det är inte bara västvärlden som har förändrats efter Al Quaidas terrordåd. Det går inte längre att lätt ta sig mellan de olika länderna i Centralasien. EU finansierar ett gränskontrollprojekt i regionen. Köerna till passkontrollerna är långa och man kan inte längre som europé köpa visum vid vägstationerna. Elkontakten till säkerhetsbågen är dessutom nu inpluggad på flygplatsen i Osh. Istället fungerar mobiltelefonerna.

I krislägen uppstår många fantasier om den Andre – den som man inte känner. Bristen på kunskap skapar overkliga hotbilder  - till och med bland säkerhetspolitiska experter.  Samhällen sluts.

Jag vill inte överge det öppna samhällets kraft. Varken då efter 9/11 eller i somras efter Utöya. Detta trots den sorg som många lever med efter att ha förlorat nära och kära i de båda terrordåden. Vi behöver hålla dörrarna öppna till grannarna. Vi behöver  fortsätta resa till länder vi inte känner och våga pröva annat än Sheraton.  Vi ska bilda oss genom att prata med den Andre. Vi ska gilla olika. Kunskap om och integration med varandra är det politiska instrumentet.


 Bonnie Bernström
Ordförande i Liberala Kvinnor

P.S. Vi i artikeln var förutom jag själv, Göran Wimmerström och Carin Lann. Statssekreteraren var Ingegerd Sahlström.



måndag 29 augusti 2011

Var står s-kvinnorna?


Socialdemokratiska kvinnoförbundet har fått ny ordförande. Lena Sommestad vann den interna striden och den slutliga omröstningen på s-kvinnornas kongress i helgen. Gratulerar en kollega.  Egentligen är det ett gott tecken att det rådde en intern strid. Det visar att det är attraktivt att vara ordförande för ett kvinnoförbund.

Vi kommer att ha samma mål för vårt arbete men olika medel i flera fall. Liksom s-ledaren Juholt, är inte Lena Sommestad särskilt konkret. 

Men jag kan utläsa i huvudsak  två debattlinjer i det jag läst av programförklaringar i samband med ordförandevalet:

Den ena linjen handlar om att uppgradera välfärdssektorn.  Men vi får inte veta hur. Folkpartiet talar i alla fall klartext i det fallet och vill exempelvis höja lärarnas löner.

Den andra linjen handlar om rak kritik mot nuvarande regeringspolitik.  Kritikens fokus ligger på vårdnadsbidraget men där är vi ense. Vårdnadsbidraget bör avskaffas. Som tur är blev vårdnadsbidraget ingen succé. Bara cirka 3000 personer har fått bidraget beviljat.  Det visar att allt prat om hemmafrutrender är tomt prat. Det är nästan bara kvinnor och därtill en stor andel invandrare som utnyttjat bidraget. Det i sin tur strider mot grundläggande liberala principer för jämställdhetspolitiken. Reformer ska attrahera både kvinnor och män och definitivt inte motverka integrationen. Såväl Liberala Kvinnor som Folkpartiet säger nej till vårdnadsbidraget. 

Men roligt är det i alla fall att Sommestad ser jämställdhetsbonusen om en del av huvudlinjen för svensk familjepolitik.

Jämställdhet är i grunden en maktfråga. Därför måste kvinnor få stärka sin ekonomi genom exempelvis företagande och ett jämställt ägande.  Lika viktigt är att ha fler arbetsgivare. Fler pappamånader är en annan viktig maktfråga. Utan en politik på dessa områden, blir det ingen språng framåt.   

Jag saknar resonemang kring det i Lena Sommestads programförklaring. Antar att det kommer. Kritiken mot regeringspolitiken får inte skymma det egna programmet. 


Bonnie Bernström
Ordförande 
Liberala Kvinnor







tisdag 23 augusti 2011

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan: Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte ...

Förre IMF-chefen och den svarta städerskan


Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn  (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte trovärdig. DSK har ändå haft sex med städerskan. DNA-spår från DSKs sperma säkrades. Men om sexet var med tvång eller inte kan inte bevisas ”bortom rimligt tvivel”. Ord står mot ord.

Åtalsnedläggelsen blottlägger ändå maktmönster. Ett mönster är hur en av maktens män utnyttjar en invandrad städerska.  Två sådana ytterligheter på statusskalan. Det var knappast förälskelse som drev honom till handlingen.  Nedläggningen väcker också frågan om vem som har trovärdighet när ord står mot ord.

Under de värsta skriverierna i våras om Kungen och hans besök på nattklubbar, uttalade sig Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, om personers trovärdighet.  Hon menade att hon hellre tror på kungen än på en före detta brottsling. Det var ett uttalande som  i varje fall fick mig att rysa. Om en maktens man ljuger är han ändå trovärdigare än ett vittne med halvdan bakgrund  som talar sanning, enligt Anne Ramberg.

Om en invandrad städerska från Afrika påstår nåt om en av världens mäktigaste män, har då åklagaren och domaren i delstatens Högsta domstol samma inställning som Anne Ramberg? Var finns då rättssäkerheten?


Samtidigt med våldtäktsmålet i USA har Sveriges radio P1, sänt ett program om Sophie Sager som var den första kvinnan att anmäla ett våldtäktsmål. Det gjordes på 1850-talet. Hon kom som 23-åring till Stockholm och blev erbjuden husrum hos en stallmästare Möller. Han förgrep sig på henne trots hennes motstånd. Han slog henne och höll på att strypa henne för att hon inte ville ha sex med honom. Han låste in henne i ett rum som hon så småningom lyckades fly från. Hon fick sen både hjälp och vård av en läkare, Brisman, som vittnade i rättegången om hennes omfattande skador. Hon anklagades för att vara sinnessjuk. Men läkarens vittnesmål togs på allvar av rätten och fanjunkaren dömdes till böter men Sophie själv förlorade sin heder.  Hon emigrerade till USA så småningom. Rättegången har gått till historien som Sagerska målet.  Sophie blev feminist och arbetade för kvinnors frigörelse.

Sophie var modig som vågade göra en anmälan trots att hon sannolikt visste att hon skulle förlora sin heder. Jag tycker att hotellstäderskan också har varit modig när hon anmälde DSK. Vem trodde att en svart invandrarstäderskas ord skulle väga tyngre än en av världens mäktigaste män? Knappas någon. Jag var förvånad att han överhuvudtaget greps så resolut.

Nu har målet lagts ner. DSK ska behandlas därefter. Varken skuld eller oskuld är bevisad. Däremot är det bevisat att den svarta städerskan inte var trovärdig.  Som skrivet – vem hade trott annat?



Bonnie Bernström
Ordförande
Liberala Kvinnor


måndag 22 augusti 2011

Vad får plats på Facebook?


När Birgitta Ohlsson skrev på Facebook om bomben mot regeringsbyggnaderna i Oslo, blev Facebook min nyhetskälla.  Läste sen tidningarna på nätet och dramat rullades upp.  Så ofattbart i sin början. I dag för en månad sedan. Dagen efter ringer en vän. Tidigt! Hon gråter över besluten som båträddarna var tvungna att ta när de inte kunde ta ombord alla flyende ungdomar.  Vem skulle säkert få leva och vem kanske inte? Kan det finnas en värre konflikt?

Facebook fungerade sen nästan som terapi de första veckorna efteråt. När det inte räckte med att prata med familj, vänner och grannar blev Facebook en av ventilerna – min ventil.

Nu sägs det att massmördaren Behring kommer att åtalas för mordförsök på tusen personer. Inte fler? Ofattbart många ändå men förmodligen rätt av åklagaren.

En månad har gått. Och jag rannsakar mitt engagemang. Jag gör det för jag är inte ensam i mina reaktioner.

Samtidigt med efterdyningarna i Norge skymtade rapporterna om antalet dödade i Syrien. Men nästan uteslutande bara i tidningar, radio och TV. På min Facebook-sida fick bara Norge plats trots att fler människor mördades i Syrien av en makthungrig president.

Om det är tusen eller fler dödsoffer i Syrien blir väl heller aldrig klarlagt. Det kommer i varje fall aldrig publiceras några namnlistor i svensk press.  I fredags deklarerade president al-Assad att demokratiska val ska hållas i februari 2012 - om än att västvärlden kräver hans avgång och beskjutningar mot – mördandet av - befolkningen alltjämt pågår. 

Rebellernas blodiga kamp för demokrati i Libyen var på väg att eskalera i den massmediala bakgrunden till det norska dramat. Idag kan vi läsa och höra att Gaddaffis diktatur är till ända … på väg att ändas. Diktatorn själv inte är gripen och någon säkerhet kan ännu inte garanteras.

Det är tre starka händelser och förlopp. Alla kommer förmodligen att finnas med i morgondagens historieböcker – i den mån sådana kommer att finnas.

Vad finns gemensamt och vad skiljer händelserna åt, förutom att de varit  massmediala. Kampen för demokrati finns där med olika förutsättningar. Många människor har mördats i alla tre fallen. När Norge tonas ner, tonas Syrien och Libyen upp. Summan av allt engagemang är konstant, sägs det. Men alla händelserna har haft olika utrymme på Facebook – min Facebook-sida.

Jag grät med Norge men känner mer frustration över Syrien och Libyen. Jag känner inte människorna närmare i Libyen och Syrien, men måste verkligen personliga band vara grunden för att tårar ska trilla? Mängden tårar och antalet dödsoffer är sällan logiskt korrelerade. Tårar? Läs dem symboliskt. Massmedierna vet hur deras läsare, lyssnare och tittare reagerar och bevakar därefter. Det är min poäng.  Facebook är en spegel. 

Ett fjärde drama har också pågått i skymundan. Hungersnöden på Afrikas Horn. Men till skillnad från Syrien och Libyen verkar upplösningen långt borta.

Dramat återspeglas nästan inte alls på Facebook – min Facebook. 3 miljoner människor är drabbade. Barn dör. Mödrar skiljs från sina barn. Jag läser om mammor som känner sig tvingade att lämna något barn efter sig på flykten för att de inte kan rädda alla sina. Det måste vara en värre konflikt än den båträddarna i Norge fick uppleva, om nu olycka kan jämföras.

Terroristgruppen al-Shabaab i Somalia hindrar matleveranserna från de internationella hjälporganisationerna… eller var det regeringstrupperna som gjorde det. Human Right Watch lyckas inte sortera ut vem som bär ansvaret just i Somalia utan vill att alla ska ställas inför rätta … men av vem och av vilken stats rättsmaskineri.

Hungersnöden på Afrikas horn berör både i fråga om tårar i en symbolisk bemärkelse och en frustration. Jag lider med mammorna som måste lämna sina barn. Jag är inte immun mot bilder på barn som svälter. De är sanna av dags dato. Jag upprörs över korruptionen som hindrar hjälpen.

Jag sms:ar AKUT TORKA till 72 900 och skänker 100 kr via Röda Korset. Fast egentligen skulle jag vilja sms:a ABSOLUT KORRUPTION...som orsak, alltså. Jag skriver det på min Facebook också. 

Bonnie Bernström
Ordförande 
Liberala Kvinnor

måndag 15 augusti 2011

Måndag i frihetens tecken


Folkpartiets Ungdomsförbundet - nu LUF - hade sitt kansli på Ansgariegatan 5 på Södermalm i Stockholm under sjuttiotalet. Numera är malmgården omgjord till nåt väldesignat inne-hotell. Det vill säga en rak motsats till den stil som kansliet hade då.  Då var det istället människorna - medlemmarna - som formade bilden. Många av dessa var balter...  eller Balterna som vi sa.  Ulo Ignats, Andres Käärik, Niklavs Lapukins var några av dom som samlades där. De var påtagligt debattglada och övertygade om att deras olika baltiska länder en dag skulle bli fria stater.  

Jag ska villigt erkänna att jag inte var lika övertygade som dom. Det mäktiga Sovjet kunde ingen rå på, trodde jag, utan att i så fall orsaka världskrig. Detsamma gällde Berlinmuren. Med sitt starka betongfundament och grymma militäristiska övervakning framstod den som orubblig, trots att många vågade sina liv för att passera den. Jag vet att jag inte var ensam om att tvivla. 

Några år före murens fall, reste jag med tåg genom Östberlin,  Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern. Den brutalitet som gränspoliserna demonstrerade bekräftade bilden av det ogenomträngliga.  

En händelse under resan med försenade tåg, höll på att leda till arrestering för min del. Jag råkade i gräl med en polis på stationen i Östberlin. Även en sådan opolitisk fråga utlöste hot. Jag protesterade också mot gränspoliserna och deras brutalitet när de granskade alla tåg med hjälp av speglar, schäfrar och rytande. Det höll på att riskera min genomresa.

Att jag tvivlade då lärde mig mycket sen. Det omöjliga har visats sig bli det möjliga. Det har blivit en livsfilosofi. När motståndet är stort, tänker jag: ”kunde de baltiska staterna bli fria och Berlinmuren falla, är allt möjligt!”

Kanske var det inte så omöjligt! Frihetslängtan och självständighet är märkligt mäktiga och starka känslor. En del kuvas dock, en del dödas men de flesta, kämpar vidare med den som enda vapen. 

Jag var aldrig i Baltikum under frihetsåren. Jag saknar det. Men senare jag stod ofta på frihetstorget i Kiev när den oranga revolutionen ägde rum. Det bestående minnet från torget är människornas ansiktsuttryck. Absolut inte ilskna ansikten som annars medierna älskar att publicera. Det var istället övertygelse  och segervisshet. Det förändrar.

Ukraina har mycket kvar på sin demokratiresa. Ett EU-medlemskap saknas. Men det faktum att ett EU-medlemskap finns någonstans långt bort i horisonten, får Ukraina att demokratisera sig. Ofta hörs att ett ukrainskt EU-medlemskap är omöjligt för det skulle påverka det säkerhetspolitiska läget mot Ryssland.

Det finns människor i många länder just nu som behöver få  känna segervisshet och övertygelse. Syrien, Vitryssland, Libyen, Nordkorea är några.

Vi har lärt oss att det omöjliga är möjligt. Måndagens firande på Norrmalmstorg av de baltiska staternas frihetskamp bör för alltid få oss att minnas det. Deras frihetskamp ska bana väg i vår mentalitet och frihetskämpar i andra länder.



  
,

måndag 8 augusti 2011

Låt Båda Bära Barn


Pridefestivalen är över för denna gång. Den sedvanligt glittrande, dånande och kroppsliga paraden genom Stockholm med hundratusentals glada åskådare blev en härlig final i solsken och regn.

Återigen har fördomar och okunskap konfronterats, frotterats och mjukats upp. Jag är säker på att vägen mot normalisering går spikrakt framåt. Det skriver jag trots rapporter om våld mot HBTQ-personer under den gångna veckan.  Det svenska samhället – lagstiftning, rättsväsende, medier - godtar inte våldet. Det är ett uttryck för normalisering. Ett annat är Barbro Westerholms –riksdagsledamot FP – löfte om avskaffande av tvångssteriliseringen. Avskaffandet kommer inte att gå som en dans på rosor, men det kommer att gå. 

Det har riktats kritik mot att Pridefestivalen låg i Kungsträdgården, var gratis och öppen för alla.  Kritikerna menade att Pride är ett av de få tillfällena då HBTQ-personer kan få känna gemenskap i fred med varandra. Har sympati för det men öppenhet måste till som verktyg om värderingar och attityder ska förändras i samhället på djupet och på lång sikt. Slutenhet vidmakthåller fördomar och fantasier som inte har med verkligheten att göra.  Det gäller generellt. Ledning för Pride gjorde ett klokt val. För mig  som oinkomsttagare, hetero och cyklist från Södermalm passade det dessutom som hand i handske. 

I Prideparaden tågade LUFs vice ordförande Linda Nordlund arm i arm med en väninna, uppklädda i stora oäkta graviditetsmagar med det äkta kravet ”Låt Båda Bära Barn”.  Det är en parallell till Liberala Kvinnors Mors Dags-kampanj ”Fram För Fler Mammor”. Det handlar om rätten till assisterad befruktning för bland annat lesbiska par.  

Barnlängtan har inget att göra med sexuell läggning. Barnlängtan kan få kvinnor att betala åtskilliga tusentals kronor för att få hjälp i Köpenhamn, eftersom den svenska, men inte den danska, lagstiftningen sätter käppar i hjulet för såväl ensamstående kvinnor som för båda i ett lesbiskt förhållande. Barnlängtan är förvisso stor bland män också.

Reglerna om assisterad befruktning bygger på idén om att det ska finnas en mamma och en pappa i familjen. Så när ett lesbiskt par begär assisterad befruktning kan bara den ena få hjälp eftersom på nåt outtalat sätt ska ju den andra spela man i relationen. Och män kan ju inte föda barn!!! Eller?  Även den föreställningen slog Pridefestivalen hål på genom att låta Thomas Beatle  - mannen som fött tre barn – invigningstala.  Det påminner mig om min rubrik på en artikel som jag skrev i ungdomsförbundets tidning  för 100 år sedan: Gör pappa med barn!

I Sverige vore Thomas Beatle omöjlig eftersom en kvinna som vill bli man måste sterilisera sig. Det är det tvånget som nu Barbro Westerholm tar initiativet till att avskaffa.  Liberala Kvinnor står bakom Barbro i varje steg.

Pridefestivalen påminner mig om tiden som jag arbetade med Stiftelsen Kvinnor Kan och dess gigantiska mässor – saliga i åminnelse. Med dessa mässor ville vi vända oss till både kvinnor och män. Däremot skulle mässorna göras av kvinnor och handla om kvinnor. Inför varje mässa uppstod därför hätska debatter om varför män inte fick vara arrangörer. Som ordförande för Kvinnor Kan blev jag anmäld till dåvarande JÄMO för diskriminering av män.  Men Kvinnor Kan hade inte något arbetsgivarförhållande till de anmälande männen. Så det blev aldrig rättslig prövning. Ärendet avskrevs och jag är ostraffad.

Även Kvinnor Kan blev mer och mer normaliserat. Kommunerna stod till slut i kö för att få anordna mässorna.  Östersunds kommun proklamerade: ”Vi fick inte OS, men vi fick Kvinnor Kan.”.  Så ska det låta!




lördag 30 juli 2011


Eftertankar om massakern i Norge.

Jag känner inte någon som inte varit mentalt sysselsatta den gångna veckan med att försöka förstå hur massakern i Norge kunde ske.  De många diskussionerna sen förra fredagen i gammelmedierna, i sociala medier, bland vänner och bekanta har varit och är fortsatt nödvändiga för att förstå bättre… eller åtminstone lära sig mer.

Men trots tiden, som gått, står man där, fortsatt förvirrad och ganska naken med chocken.  Det gör outhärdligt ont att föreställa sig de unga offrens smärta i dödsögonblicket, den skräck som de måste ha upplevt när förklädd polisman riktar ett laddat vapen mot dem… en galning som befinner sig i en högerextremistisk dataspelsvärld, utom all förståelse för de barn som ber för sina liv. Vi känner de anhörigas sorg. Antalet dödsoffer är stort och antalet offer ändå större. 

Massakern den 22 juli kommer äta sig in i den norska historien för generationer framöver och våra mentala kartor över terrorismen ritas om helt. Terroristen finns mitt ibland oss och är inte längre bara ”Den andre”.

Efter denna vecka känner jag många olika saker:

Jag är stolt över att vara granne med Norge. Den norska politiska ledningen har betonat vikten att fortsätta arbeta för det öppna, mångkulturella samhället. Den som hotar, ska inte få besegra våra sinnen.  Jag hoppas att våra danska grannar vill bekänna sig till samma stolthet.  

Jag känner fortfarande en stark värme efter att ha läst Hédi Frieds  gästkolumn i Dagens Nyheter 26/7 om vikten att berätta för att lösa upp det individuella traumat. Hon själv är ett levande bevis på att berättandet hjälper. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen.  Hennes personliga värme läker själar. Men berättandet kräver lyssnande.  I det sammanhanget känns det bra att de norska åklagarna följer rättstraditionen och vill åtala för varje enskilt fall – både dödade och skadade. Snart kommer ju medierna lämna Norge för rapportering om andra händelser i världen men då kommer röster att höras i rättssalen och dokumenteras för eftervärlden. 

Jag är kritisk till hur medierna fungerar vid rapportering av dramatiska snabba händelserna. Den oreflekterade användningen av massmördarens foto-shoppade bilder på Facebok och hans språkbruk skrämmer.  Trots kritiken har medierna ändå fortsatt att kalla massmördarens publikation för ”manifest”. Vem har velat ge publikationen status av manifest? Även om vi tycks stå enade i försvaret av det mångkulturella samhället finns det sannolikt några som i tysthet hyllar hans dåd och som vill ha ett ”manifest”. Och som blir stärkta av mediernas rapportering. Kritisk granskning är alltid viktigt. Det är den ena slutsatsen och den andra är att en polarisering kan äga rum i det fördolda. Vi ska lyssna noga till vår omvärld och inte tro att försvaret av demokratin är avklarat efter de många starka manifestationerna. 

Jag har också blivit upprörd över våldsamma dataspel där aktörerna lär sig skjuta civila. Som liberaler, står vi för det öppna samhället så vi ska inte kräva förbud eller censur. Men med öppenheten följer ansvar. Som exempelvis att kritisera det som hotar öppenheten. Sån kritik kallas ibland för förbudsivrande eftersom öppenheten missförstås av några som att man måste tiga om det vi ogillar.  Men vi ska skriva till utgivarna och uttrycka vår avsky.

På måndag börjar Pridefestivalen. Den äger rum mitt i Stockholms hjärta – inte i Tantolunden eller på Gärdet vid innerstadens utkanter. Det kommer att utmana men framförallt att stärka arbetet för alla människors lika värde. Härligt!

Det här är mina tankar just nu efter en vecka som går till den svarta historien.



Bonnie Bernström
Ordförande
Liberala Kvinnor