Den 11 september 2001, befann jag mig långt bortom västmediernas räckvidd och mobiltelefonernas täckning. Jag var alltså inte ”där” i New York utan tvärtom - cirka 50 mil fågelvägen från Afganistan, i en stad som heter Osh i Kirgizistan.
I Osh väcks man på morgonen av utropen från minareterna och gnisslet från träkärrorna som fraktar varor till den gigantiska marknaden. Pressbyråer med dagstidningar existerar inte.
Tidsskillnaden i förhållande till New York är tolv timmar så det var kväll där när tvillingtornen störtade samman.
Vi hade liftat tillbaka till vårt hotell efter en trevlig middag i centrum och en slö småshoppande promenad genom den gigantiska myllrande marknaden.
I staden var vi fullt synliga som ensamma västerlänningar med vår bleka hudfärg och enorma kroppslängd.
Mobilerna gjorde sitt jobb som ficklampor, eftersom det saknades gatubelysning. Det fanns inte ens en antydan till mottagningsstaplar på displayerna.
Vi stannade till en stund utanför hotellentrén. Det var en ljummen kväll. Vi hade inte med oss några koftor och paraplyer ”i händelse av att” som när man går ut en kväll i september i Stockholm. Nattfåglarnas kvitter var nästan öronbedövande.
Plötsligt och fullständigt obegripligt överröstar en av våra mobiler allt fågelkvitter. Det blixtrar förbi en fullständigt ologisk tanke om att det måste ha varit någon som ringt fel. Det fanns ju ingen mobiltäckning. Med stor stress lyckades min kollega fånga upp sin mobil ur handväskan innan signalerna slutade. Hennes dotter ringde och grät av oro för sin mamma. Hon var ju så nära Afganistan, menade dottern.
Det var på så sätt jag fick veta om Al-Qaidas terrordåd mot västvärlden. En fragmentarisk information från en mobil som egentligen var en ficklampa. Skulle vi vara rädda nu med vår närhet till Afganistan? Hade vi tagit för stora risker med den där kvällspromenaden genom marknaden där vi alltid blev hysteriskt varnade för ficktjuvar? Var det så klokt att lifta med en svarttaxi, vars chaufför också sålde sin kvinnliga medpassagerare i framsätet till intresserade män? Borde vi inte ha ätit på hotellet istället? Eller åtminstone ha valt en bättre upplyst restaurang?
På hotellet fanns en gammal rysk TV-apparat med nyhetssändningar från en studio i Moskva. Våra språkkunskaper räckte inte till för att hänga med. Den enda bild av tvillingtornen som vi såg den kvällen var på en blekt turistaffisch i hotellfoajén. Det fanns inga USA-fientliga budskap i den affischen.
Nästa dag flög vi planenligt tillbaka till Bisjkek. Säkerhetsbågen på flygplatsen var en potemkimkuliss. Elkontakten till den var inte ens inpluggad. Men man skulle passera genom den eftersom det inte fanns någon annan kontroll. Ombord på planet klev flygvärdinnorna över allt bagage som stod i gångarna. Det gick inte att spänna fast säkerhetsbältena. Man fick knyta dem istället. Det var samma typ av plan som Stefan Liv störtade med i förra veckan.
Väl tillbaka i Bisjkek kunde vi ta del av BBCs och CNNs nyhetssändningar. Vi hade fysiskt förflyttat oss 40 mil men mentalt handlade det om att komma till en annan planet.
Jag fick ett mejl från den dåvarande svenska jämställdhetsministerns statssekreterare att hon inte kunde komma till vår konferens som skulle äga rum några dagar senare i Almaty i Kazakhstan. Det svenska utrikesdepartementet hade utfärdat reseförbud till den centralasiatiska regionen på grund av ”riskerna” med dess närhet till Afganistan.
Vi reste själva till Almaty och passerade gränsen mellan Kirgizistan och Kazakhstan utan att behöva visa passen. Vi genomförde vår konferens. Men ställde oss frågan om det skulle gå att flyga hem över europeiskt luftrum. Skulle Lufthansaplanet sprängas i luften eller bli nedskjutet?
Vi kom hem och med hemkomsten kom rädslan. Inte över att ha varit så nära där det betraktades som farligt utan att komma till det som var hotat. Vi var tryggare med våra faror i Centralasien än i Europa.
Det är inte bara västvärlden som har förändrats efter Al Quaidas terrordåd. Det går inte längre att lätt ta sig mellan de olika länderna i Centralasien. EU finansierar ett gränskontrollprojekt i regionen. Köerna till passkontrollerna är långa och man kan inte längre som europé köpa visum vid vägstationerna. Elkontakten till säkerhetsbågen är dessutom nu inpluggad på flygplatsen i Osh. Istället fungerar mobiltelefonerna.
I krislägen uppstår många fantasier om den Andre – den som man inte känner. Bristen på kunskap skapar overkliga hotbilder - till och med bland säkerhetspolitiska experter. Samhällen sluts.
Jag vill inte överge det öppna samhällets kraft. Varken då efter 9/11 eller i somras efter Utöya. Detta trots den sorg som många lever med efter att ha förlorat nära och kära i de båda terrordåden. Vi behöver hålla dörrarna öppna till grannarna. Vi behöver fortsätta resa till länder vi inte känner och våga pröva annat än Sheraton. Vi ska bilda oss genom att prata med den Andre. Vi ska gilla olika. Kunskap om och integration med varandra är det politiska instrumentet.
Bonnie Bernström
Ordförande i Liberala Kvinnor
P.S. Vi i artikeln var förutom jag själv, Göran Wimmerström och Carin Lann. Statssekreteraren var Ingegerd Sahlström.
