Dags att avgå!

Spänningen stiger. Valberedningen i Liberala Kvinnor har sammanträtt i helgen och kommer snart att presentera sitt förslag till min efterträdare. Jag vet inte alls vem det blir fast jag är dödligt nyfiken.

Jag vet att det har funnits många kandidater vilket är ett tecken på att Liberala Kvinnor ses som viktigt och har betydelse som plattform. De flesta föregångarna har blivit riksdagsledamöter utom en som blev minister. Vilken av kandidaterna som än väljs, kommer det att bli bra, om än olika.

En ordförande behöver en kompetent styrelse. Det är ju ett lagarbete som ska utföras. Också där finns det många duktiga kandidater till de tomma stolarna. Jag hoppas på många aktivister.

Det har varit två fantastiska år sen jag valdes i Uppsala och då något yrvaket hade börjat sätta ner fötterna på den svenska politiska jorden igen efter alla år av intensivt resande i forna sovjetstater. Tror inte att mina gamla vänner någonsin har förstått hur famlande jag var i början.

Två saker har fascinerat mig under min ordförandetid.   

Det ena är bekräftelsen på att man lär sig nytt hela livet. …om såväl själva livet, som om människor och sakfrågor.  Jag har lärt mig både av Kerstin Hesselgren i sin himmel och av HBTQ-rörelsen på jorden om vikten att gå stegvis fram. Det inspirerade mig till att driva ”bara en enda pappamånad till” på folkpartiets landsmöte hösten 2011. Jag tycker självfallet att antalet pappamånader fortfarande ska fördubblas. Vi förlorade men rösteandelen blev 40-60, vilket var betydligt mer än tidigare landsmöten. Nu kan inte förespråkarna av fler pappamånader längre betraktas som en skrikig och oansenlig minoritet.  Tack, Kerstin och HBTQ, för denna lärdom.

Den andra fascinationen gäller Folkpartiets tydlighet i frågor om de mänskliga rättigheterna. Birgitta Ohlsson talar för oss alla. Men hon är inte ensam.  Jan Björklund har bland annat kritiserat med sin övertygelse den svenska vapenexporten till Saudi. Sånt förpliktigar till förändring.

Mänskliga rättigheter är liberalers trosfråga men ibland räknas inte jämställdheten och feminismen in i detta. Det är inte bara Folkpartiet som syndar på nåden. Kritiserar man rasism kan man bli hjälteförklarad av regering, partier och medier men i försvaret mot feminismen får man räkna med ensamhet i hatattacker i ena ytterligheten eller osynliggörande i den andra. Toleransen i samhället mot hetsen mot feminister är fullständigt oacceptabel. Detta i synnerhet som vi vet att fysiska handlingar som mord, våldtäkt och misshandel är konsekvenser. 

Folkpartiet borde stå på barrikaderna bredvid feministerna i det misogyna hatet mot desamma.  Vi måste bort från tänket att kvinnor får skylla sig själva om de kallar sig feminister.

Den ständiga frågan: Behövs kvinnoförbunden? Osså  följdfrågan: Har de inte överlevt sig själva.  Svar: De behövs och har inte överlevt sig själva. Om kvinnor har 70 procent av mäns livslöner och som följd 70 procent av mäns pensioner, om kvinnor äger 70 procent i förhållande till mäns tillgångar, om småbarnsmammors sjukfrånvaro är dubbelt så hög som pappors, om Sverige ännu inte lyckats med 50-50 över tid  i Riksdagen eller få fram en kvinnlig statsminister, om kvinnor, trots högre betyg, ändå får lägre lön , om… listan kan göras längre över orättvisor både här hemma och i världen, men allt hänger ihop med den ojämna fördelningen av ansvaret för barnen, arbetsgivares förväntningar att kvinnor kommer att vara hemma medan män inte och att alla kvinnor med eller utan barn bedöms efter samma norm.  

Detta är skälen till att  kvinnoförbunden behövs.  De ska kämpa tills jämställdhetsgapen slutits. Ensam är inte stark och därför behövs ett starkt Liberala Kvinnor i sällskap med andra feministiska kvinnoförbund.

Motståndet och långsamheten i förändringarna mot ett jämställt samhälle handlar om att jämställdhet är en maktfråga. Det är därför det feministiska analysverktyget behövs så att vi kan nå målet om jämställdhet.

Vad är då maktfrågan? Om det ska vara 50-50 i riksdagen handlar det om att färre män har chansen. Samma gäller bolagsstyrelsen, ägandet i det stora och det lilla, att behöva vara hemma med barn fast man är så viktig på jobbet.

Eva Moberg, feministen och författaren, frågade en gång varför vi är så lama i frågor som handlar om att bryta mäns makt.  Feminister har svaret. Eva Moberg betonade också att män är så mycket bättre än manssamhället. Jag kan räkna upp många män - Gabriel Romanus, Martin Ängeby, Olle Schmidt,  Staffan Herrström, min käre Bengt Westerberg, och många fler - som har gjort mycket för jämställdheten och för vilka jämställdheten är en del av de liberala trosfrågorna. Länge leve dom! Men de gör bara vad ska göras. Och deras insatser är inte större än kvinnliga feministers. 

Att jobba med jämställdhet är också att jobba i medvind. Det är fantastiskt att se de framsteg som har gjorts sen jag tog ställning under gymnasietiden för så där en hundra år sedan. Det är underbart att vara en del av kvinnorörelsen i andra länder som i Egypten, Ukraina och inte minst i Kirgizistan där jag demonstrerat ihop med feminister mot polygami. Det är härligt att möta äldre kvinnor som Charlotte Branting, Karin Ahrland, Anita Gradin, Barbro Westerholm, Nawal el Sadawi och många andra feminister från olika politiska läger som berättar om sin kamp och glädje över att generationer efter dom fortsätter.   Jag sällar mig till dom snart. 

Jag kommer att sakna diskussionerna om feminism med Hanna Lager på Liberala Kvinnors kansli. Och det förblir ett evigt minne när Hide Spahija, vår ombudsman, för ut Liberala Kvinnors namn till världspressen och låter hennes och Natalia Rylanders aktivism bli symbol för det svenska stödet till den feministiska punkrockgruppens yttrandefrihet.

När jag tänker på medvinden så vet jag att jag kommer att fortsätta. Kvinnors ägande kommer att vara i fokus för där är motståndet som störst. Cash is Queen! Och när jag en gång dör ska jag ha en sekulär gravsten med inskriptionen: Vote for Women! På engelska för att vi lever i en globaliserad värld och fler ska förstå. Överväger att också beställa text på kinesiska, ryska, arabiska, spanska. Jobbet fortsätter… Jag kommer aldrig att tiga! 

Tack bästa 2010 års valberedning och landsmöte för att jag fick förtroendet. Lycka till min efterträdare. Min kära styrelse får jag tacka på landsmötet den 13 -14 oktober i Västerås. Vi har fortfarande ett gediget att uppdrag att slutföra. 

Bonnie Bernström

än så länge ordförande i Liberala Kvinnor 

Centralasiens munkavlar

I ett mer eller mindre fallfärdigt f d sovjetiskt kontorskomplex i centrala Bisjkek (huvudstaden i Kirgizistan) sitter en liten redaktion som ger ut en tidning i veckan. Tidningens innehåll är inte kontroversiellare än att man kan hitta ex i tidningsställen på de hotell som utlänningar tar in på i staden. Upplagan ligger på cirka 3000ex och sprids över hela landet.
I huvudsak drivs tidningen av en person som vi kan kalla Chefredaktören. Tidningsinkomsterna räcker inte för hans försörjning så han knäcker också extra för en etablerad webbtidning. Det knäcket ärvde han efter sin gode journalistvän som mördades 2007. Sannolikt mördad av den uzbekiska säkerhetstjänsten på kirgiziskt territorium. Mordet klarades aldrig upp trots att den president som valdes kort efteråt lovade det.

Chefredaktören har haft 3 - 4 free-lancare omkring sig. En mörk natt mitt i smällkalla vintern 2008, överfölls en av dessa free-lancare av en grupp okända män utanför redaktionen. Han fick 27 knivhugg. Mirakulöst räddades han till livet av ett hängivet läkarteam. Numera lever han i Sverige.

En annan av de få free-lancare fick senare ett besök i sitt hem mitt i natten av tre bredaxlade skinnklädda män som hotade att döda henne om hon inte avslöjade sina källor till artikeln hon skrivit om landets silvergruva. Otroligt lyckosamt, hade hon en resa till Sverige inbokad dagen efter. Det var hösten 2008. Jag mötte henne på Arlanda och hon var alltjämt uppriven och skakad. I sin sovjetism - med förnekande av den personliga situationen - vågade hon inte berätta fullt ut vad som hänt. Men senare under veckan meddelade hon att hon hade sökt asyl i Sverige. Här bor hon alltjämt.

Jag besökte chefredaktören i det förfallna kontorskomplexet på hösten 2009. Det var självklart att fråga honom hur han själv vågade och orkade fortsätta trots att nästan alla i hans team hade utsatts för regimens våldsamma terror och de grövsta kränkningarna av yttrandefriheten. Han ryckte på axlarna. "Det är ju så det är här", sa han.

Kirgizistans pressfrihet rankades då år 2009 av Reportar utan gränser på 125:e plats i världen. Alltså bland de länder i världen med minst pressfrihet. Grannarna i Centralasien - Uzbekistan, Kazakhstan, Turkmenistan, Kina och Tadjikistan - har rankats ännu lägre.

Sen 2009 har Kirgizistan haft ytterligare en revolution och blodig etnisk konflikt. Politikerna lovar demokrati. Fast säkerheten måste gå före, viskar de. Numera rankas Kirgizistan på 108:e plats. Det har blivit bättre med andra ord men vad är den stora skillnaden i trygghet om man är journalist i ett land på 108:e plats jämfört med 125:e? Jo något färre råkar illa ut men tillräckligt många tystas ändå eller flyr. Det hämmar utvecklingen av landets demokrati.

Medierna i ett sånt land som Kirgizistan präglas av maktens röster dvs presidenten får bre ut sig och tala till folket genom radio och TV. Eller presidenten syns på bildefter bild när han inviger nya paradprojekt. Presidenten har med ett undantag varit en han. Av de många ministrarna varierar antalet kvinnor mellan en och två. Det är en av många orsaker till att kvinnors budskap inte kommer ut i kirgiziska medier. 

The Global Media Monitoring Project gjordes första gången till FNs Kvinnokonferens i Beijing 1995 och har sedan dess genomförts vart femte år i numera 71 länder. Kirgizistan deltog för första gången 2009. Enligt landrapporten var bara 19 procent av nyhetsobjekten i tryckta medier kvinnor. I radio var det ännu mindre och då 15 procent. I TV-nyheterna fick däremot kvinnorna mer plats och då 30 procent. Men även om kvinnor syns i TV är det sällan kvinnors perspektiv kommer fram. Expertkommentarer kommer till alldeles övervägande del från män.

Tillträde till medierna är också en del av pressfriheten som vi måste slåss för.

Går det att förstå?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/satte-eld-pa-valdtaktsoffer_6951859.svd

Jag la just ut en länk på min facebook om Oksana Makar - den ukrainska kvinnan som våldtogs och misshandlades grovt av tre unga rika män. De försökte sätta eld på henne. Sen lämnade de henne för att dö. Men hon hittades och togs till sjukhus.

Händelsen är så ofattbart omänskligt brutal att i varje fall jag måste tänka igenom noga vad är det som jag vill sprida. Är det sant? Har detta inträffat? Är det en fabricerad historia? Nu är det en erfaren och kunnig Svd-journalist, Jan Blomgren, som skrev artikeln för svenska läsare. Jag litar på honom men kollade för säkerhets skull också med ukrainska medier och vänner. Allt tycks stämma. Även om jag inte vill att det ska vara sant.

Jag la ut länken inte bara för att just denna händelse är grym. Utan också för att jag läste om liknande händelser i en OSCE-rapport av den finske människorättsexperten Kimmo Kiljunen. Han undersökte vad som hände i den etniska konflikten i Osj, södra Kirgizistan, i juni 2010. Jag gjorde en fältstudie i samma stad i höstas och bevittnade den omfattande materiella skadegörelsen. Jag hade hjälp av en tolk i mina intervjuer med 14 kvinnor. Intervjuerna handlade om annat, men tolken berättade om öden som hon mött i det trauma-team som Läkare utan gränser satte upp direkt efter och som hon jobbat med.

I konflikten flydde 400.000 människor. Det är fler människor än vad som bor i Malmö kommun. De flesta har återvänt men cirka 70.000 lever fortfarande i intern eller extern exil. 472 människor dog. 2000 - 4000 hus brändes ner. Grymheterna var många. Lika ofattbara som fallet Oksana. En video spreds på YouTube med en folkmassa som tittade på när en människa brändes levande. Folkmassan ingrep inte

Antalet våldtagna är kraftigt underrapporterat, skriver Kiljunen. Polisen "obstruerade" när kvinnorna anmälde. Kiljunen ville få upp sanningarna på bordet. Han skrev om gängvåldtäkter som utförts i hemmen. Min tolk i Osj berättade om fall där just de yngsta döttrarna valdes ut och våldtogs inför den hjälplösa familjen. Detta sker i krig. Men sen skriver också Kiljunen att våldtäktsoffer sattes i brand efteråt.

Den kirgiziska regeringen kritiserade Kiljunens rapport. Kallade den för partsinlaga. Våldtäkterna hade dessutom beskrivits för detaljerat, menade regeringen i den motrapport som publicerades. Såväl våldtäkterna som den obstruerande lagföringen måste sättas i sitt kulturella sammanhang, menade regeringen. Kiljunen skulle alltså förstå och visa hänsyn till de djupt patriarkaliska värderingarna i området. Familjer som sett sina döttrar brinna skulle inte ömkas. De våldtagna kvinnorna hade inte samma värde. Våldet skulle tystas ner för att skydda de ansvariga männen. Detta är ofattbart grymt. Man vill inte ta till sig detta. Jag vill inte det!

Fallet med Oksana Marak har många bottnar. Det handlar om det korrupta Ukraina. Det handlar om mäns våld mot kvinnor. Och det handlar om ett vidrigt brott som drabbar många kvinnor i världen. Vi tiger för det är så grymt. Men här måste vi höja rösten och låta Oksana bli en symbol för alla kvinnor som möter samma öde. Sprid information.

Det är dags nu!

Dags för folkpartiet att ta täten i jämställdhetspolitiken!Expressen uppmanar Fredrik (m) och Stefan (s) att göra en historisk insats med att driva på för fler pappamånader. Jan (fp), var är du?

På landsmötet i Karlstad 2011 kämpade kvinnor och män - Liberala Kvinnor, LUF:are och många folkpartister - för att partiet skulle besluta om en enda pappamånad till. 69 röster för en pappamånad men 89 röster mot. Det var nära men det räckte inte.

Det finns en teori att ungdomsförbundets politik blir partiets politik inom några år eftersom ungdomarna tar plats i partiets ledning så småningom. Med andra ord är det en tidsfråga när röstetalen blir de omvända. Men ska folkpartiet verkligen vänta tills dess?

Valfriheten är hotad, svarade partiets ledning på dess landsmöte. Individen själv ska får bestämma.

Vems valfrihet är hotad? Kvinnor har i snitt lägre lön redan när första barnet föds. Det blir rationellt för familjen att hon stannar hemma eftersom det kostar minst med den konstruktion som föräldraförsäkringen har. Sen är ekorrhjulet igång. Lägst lön blir borta mest från arbetsmarknaden vilket ger lägre lön och ännu sämre löneutveckling. Flest vab-dagar och mest sjukfrånvaro under småbarnsåren registreras på kvinnor.

Kvinnors livslön blir 70 procent av männens och pensionen blir därför lite drygt 2/3-delar av mäns pensioner till följd av valen i trettioårsåldern. Det går inte att välja om då. Kan man tala om valfrihet när yttre ekonomiska villkor styr?

Papporna har inte heller mycket val. När de vill ta ledigt, är det många som möter en rad tysta och outtalade fördomar om föräldralediga män. Det krävs mod för att hävda sin rätt. Som tur är kan många pappor nu skylla på garantimånaderna i försäkringen. ”Måste ta ut”-argumentet är effektivt. På så sätt har antalet pappadagar ökat de senaste åren. Men än så länge är det inte mer än 23 procent av alla de fyrtiosjumiljoner dagarna. Kvinnor tar 77 procent.


Det finns statistik på det mesta som rör föräldraförsäkringen och konsekvenserna av det ojämna uttaget. Det finns statistik som visar att pappornas garantimånader har haft effekt.

Folkpartiets ledningen har svarat med att införa en jämställdhetsbonus. Men det blev ingen rusning till bonusen. Det är ett krångligt system och kräver särskild information och kontroll. Jämfört med att förlänga föräldraförsäkringen med en ynka pappamånad är jämställdhetsbonusen ett monster av byråkrati. Varför välja det krångliga när det finns ett enkelt system som en extra pappamånad? Den har testats och visat sig fungera bra i praktiken!

Folkpartiet drev förr framgångsrikt en kamp mot Krångel-Sverige. Varför inte damma av det tänket och återinföra det på jämställdhetsområdet.

Det är många som har valt att jobba aktivt i folkpartiet för partiets ideologi och insatser för ökad jämställdhet. Från kvinnors rösträttskamp och till någon gång vid milleniumskiftet fanns en stor trovärdighet på området. Folkpartiet var bäst och kunde skopa ut socialdemokraterna i debatterna.

Nu skriver Expressen att Folkpartiet har fullständigt förlorat sin feministiska grundsyn. Jag håller inte med om att det är så enkelt. Röstsifforna på landsmötet visar att det inte är fallet. Men modet att våga tycks ha bordlagts. Ska folkpartiets ledning verkligen acceptera att vårt historiskt feministiska parti blir helt marginaliserat i denna sin kärnfråga?? Nej ta bladet ur munnen nu!!!

Bonnie Bernström
Ordförande i Liberala Kvinnor