Centralasiens munkavlar

I ett mer eller mindre fallfärdigt f d sovjetiskt kontorskomplex i centrala Bisjkek (huvudstaden i Kirgizistan) sitter en liten redaktion som ger ut en tidning i veckan. Tidningens innehåll är inte kontroversiellare än att man kan hitta ex i tidningsställen på de hotell som utlänningar tar in på i staden. Upplagan ligger på cirka 3000ex och sprids över hela landet.
I huvudsak drivs tidningen av en person som vi kan kalla Chefredaktören. Tidningsinkomsterna räcker inte för hans försörjning så han knäcker också extra för en etablerad webbtidning. Det knäcket ärvde han efter sin gode journalistvän som mördades 2007. Sannolikt mördad av den uzbekiska säkerhetstjänsten på kirgiziskt territorium. Mordet klarades aldrig upp trots att den president som valdes kort efteråt lovade det.

Chefredaktören har haft 3 - 4 free-lancare omkring sig. En mörk natt mitt i smällkalla vintern 2008, överfölls en av dessa free-lancare av en grupp okända män utanför redaktionen. Han fick 27 knivhugg. Mirakulöst räddades han till livet av ett hängivet läkarteam. Numera lever han i Sverige.

En annan av de få free-lancare fick senare ett besök i sitt hem mitt i natten av tre bredaxlade skinnklädda män som hotade att döda henne om hon inte avslöjade sina källor till artikeln hon skrivit om landets silvergruva. Otroligt lyckosamt, hade hon en resa till Sverige inbokad dagen efter. Det var hösten 2008. Jag mötte henne på Arlanda och hon var alltjämt uppriven och skakad. I sin sovjetism - med förnekande av den personliga situationen - vågade hon inte berätta fullt ut vad som hänt. Men senare under veckan meddelade hon att hon hade sökt asyl i Sverige. Här bor hon alltjämt.

Jag besökte chefredaktören i det förfallna kontorskomplexet på hösten 2009. Det var självklart att fråga honom hur han själv vågade och orkade fortsätta trots att nästan alla i hans team hade utsatts för regimens våldsamma terror och de grövsta kränkningarna av yttrandefriheten. Han ryckte på axlarna. "Det är ju så det är här", sa han.

Kirgizistans pressfrihet rankades då år 2009 av Reportar utan gränser på 125:e plats i världen. Alltså bland de länder i världen med minst pressfrihet. Grannarna i Centralasien - Uzbekistan, Kazakhstan, Turkmenistan, Kina och Tadjikistan - har rankats ännu lägre.

Sen 2009 har Kirgizistan haft ytterligare en revolution och blodig etnisk konflikt. Politikerna lovar demokrati. Fast säkerheten måste gå före, viskar de. Numera rankas Kirgizistan på 108:e plats. Det har blivit bättre med andra ord men vad är den stora skillnaden i trygghet om man är journalist i ett land på 108:e plats jämfört med 125:e? Jo något färre råkar illa ut men tillräckligt många tystas ändå eller flyr. Det hämmar utvecklingen av landets demokrati.

Medierna i ett sånt land som Kirgizistan präglas av maktens röster dvs presidenten får bre ut sig och tala till folket genom radio och TV. Eller presidenten syns på bildefter bild när han inviger nya paradprojekt. Presidenten har med ett undantag varit en han. Av de många ministrarna varierar antalet kvinnor mellan en och två. Det är en av många orsaker till att kvinnors budskap inte kommer ut i kirgiziska medier. 

The Global Media Monitoring Project gjordes första gången till FNs Kvinnokonferens i Beijing 1995 och har sedan dess genomförts vart femte år i numera 71 länder. Kirgizistan deltog för första gången 2009. Enligt landrapporten var bara 19 procent av nyhetsobjekten i tryckta medier kvinnor. I radio var det ännu mindre och då 15 procent. I TV-nyheterna fick däremot kvinnorna mer plats och då 30 procent. Men även om kvinnor syns i TV är det sällan kvinnors perspektiv kommer fram. Expertkommentarer kommer till alldeles övervägande del från män.

Tillträde till medierna är också en del av pressfriheten som vi måste slåss för.