Folkpartiets Ungdomsförbundet - nu LUF - hade sitt kansli på Ansgariegatan 5 på Södermalm i Stockholm under sjuttiotalet. Numera är malmgården omgjord till nåt väldesignat inne-hotell. Det vill säga en rak motsats till den stil som kansliet hade då. Då var det istället människorna - medlemmarna - som formade bilden. Många av dessa var balter... eller Balterna som vi sa. Ulo Ignats, Andres Käärik, Niklavs Lapukins var några av dom som samlades där. De var påtagligt debattglada och övertygade om att deras olika baltiska länder en dag skulle bli fria stater.
Jag ska villigt erkänna att jag inte var lika övertygade som dom. Det mäktiga Sovjet kunde ingen rå på, trodde jag, utan att i så fall orsaka världskrig. Detsamma gällde Berlinmuren. Med sitt starka betongfundament och grymma militäristiska övervakning framstod den som orubblig, trots att många vågade sina liv för att passera den. Jag vet att jag inte var ensam om att tvivla.
Några år före murens fall, reste jag med tåg genom Östberlin, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern. Den brutalitet som gränspoliserna demonstrerade bekräftade bilden av det ogenomträngliga.
En händelse under resan med försenade tåg, höll på att leda till arrestering för min del. Jag råkade i gräl med en polis på stationen i Östberlin. Även en sådan opolitisk fråga utlöste hot. Jag protesterade också mot gränspoliserna och deras brutalitet när de granskade alla tåg med hjälp av speglar, schäfrar och rytande. Det höll på att riskera min genomresa.
Att jag tvivlade då lärde mig mycket sen. Det omöjliga har visats sig bli det möjliga. Det har blivit en livsfilosofi. När motståndet är stort, tänker jag: ”kunde de baltiska staterna bli fria och Berlinmuren falla, är allt möjligt!”
Kanske var det inte så omöjligt! Frihetslängtan och självständighet är märkligt mäktiga och starka känslor. En del kuvas dock, en del dödas men de flesta, kämpar vidare med den som enda vapen.
Jag var aldrig i Baltikum under frihetsåren. Jag saknar det. Men senare jag stod ofta på frihetstorget i Kiev när den oranga revolutionen ägde rum. Det bestående minnet från torget är människornas ansiktsuttryck. Absolut inte ilskna ansikten som annars medierna älskar att publicera. Det var istället övertygelse och segervisshet. Det förändrar.
Ukraina har mycket kvar på sin demokratiresa. Ett EU-medlemskap saknas. Men det faktum att ett EU-medlemskap finns någonstans långt bort i horisonten, får Ukraina att demokratisera sig. Ofta hörs att ett ukrainskt EU-medlemskap är omöjligt för det skulle påverka det säkerhetspolitiska läget mot Ryssland.
Det finns människor i många länder just nu som behöver få känna segervisshet och övertygelse. Syrien, Vitryssland, Libyen, Nordkorea är några.
Vi har lärt oss att det omöjliga är möjligt. Måndagens firande på Norrmalmstorg av de baltiska staternas frihetskamp bör för alltid få oss att minnas det. Deras frihetskamp ska bana väg i vår mentalitet och frihetskämpar i andra länder.
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar