Går det att förstå?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/satte-eld-pa-valdtaktsoffer_6951859.svd

Jag la just ut en länk på min facebook om Oksana Makar - den ukrainska kvinnan som våldtogs och misshandlades grovt av tre unga rika män. De försökte sätta eld på henne. Sen lämnade de henne för att dö. Men hon hittades och togs till sjukhus.

Händelsen är så ofattbart omänskligt brutal att i varje fall jag måste tänka igenom noga vad är det som jag vill sprida. Är det sant? Har detta inträffat? Är det en fabricerad historia? Nu är det en erfaren och kunnig Svd-journalist, Jan Blomgren, som skrev artikeln för svenska läsare. Jag litar på honom men kollade för säkerhets skull också med ukrainska medier och vänner. Allt tycks stämma. Även om jag inte vill att det ska vara sant.

Jag la ut länken inte bara för att just denna händelse är grym. Utan också för att jag läste om liknande händelser i en OSCE-rapport av den finske människorättsexperten Kimmo Kiljunen. Han undersökte vad som hände i den etniska konflikten i Osj, södra Kirgizistan, i juni 2010. Jag gjorde en fältstudie i samma stad i höstas och bevittnade den omfattande materiella skadegörelsen. Jag hade hjälp av en tolk i mina intervjuer med 14 kvinnor. Intervjuerna handlade om annat, men tolken berättade om öden som hon mött i det trauma-team som Läkare utan gränser satte upp direkt efter och som hon jobbat med.

I konflikten flydde 400.000 människor. Det är fler människor än vad som bor i Malmö kommun. De flesta har återvänt men cirka 70.000 lever fortfarande i intern eller extern exil. 472 människor dog. 2000 - 4000 hus brändes ner. Grymheterna var många. Lika ofattbara som fallet Oksana. En video spreds på YouTube med en folkmassa som tittade på när en människa brändes levande. Folkmassan ingrep inte

Antalet våldtagna är kraftigt underrapporterat, skriver Kiljunen. Polisen "obstruerade" när kvinnorna anmälde. Kiljunen ville få upp sanningarna på bordet. Han skrev om gängvåldtäkter som utförts i hemmen. Min tolk i Osj berättade om fall där just de yngsta döttrarna valdes ut och våldtogs inför den hjälplösa familjen. Detta sker i krig. Men sen skriver också Kiljunen att våldtäktsoffer sattes i brand efteråt.

Den kirgiziska regeringen kritiserade Kiljunens rapport. Kallade den för partsinlaga. Våldtäkterna hade dessutom beskrivits för detaljerat, menade regeringen i den motrapport som publicerades. Såväl våldtäkterna som den obstruerande lagföringen måste sättas i sitt kulturella sammanhang, menade regeringen. Kiljunen skulle alltså förstå och visa hänsyn till de djupt patriarkaliska värderingarna i området. Familjer som sett sina döttrar brinna skulle inte ömkas. De våldtagna kvinnorna hade inte samma värde. Våldet skulle tystas ner för att skydda de ansvariga männen. Detta är ofattbart grymt. Man vill inte ta till sig detta. Jag vill inte det!

Fallet med Oksana Marak har många bottnar. Det handlar om det korrupta Ukraina. Det handlar om mäns våld mot kvinnor. Och det handlar om ett vidrigt brott som drabbar många kvinnor i världen. Vi tiger för det är så grymt. Men här måste vi höja rösten och låta Oksana bli en symbol för alla kvinnor som möter samma öde. Sprid information.

Det är dags nu!

Dags för folkpartiet att ta täten i jämställdhetspolitiken!Expressen uppmanar Fredrik (m) och Stefan (s) att göra en historisk insats med att driva på för fler pappamånader. Jan (fp), var är du?

På landsmötet i Karlstad 2011 kämpade kvinnor och män - Liberala Kvinnor, LUF:are och många folkpartister - för att partiet skulle besluta om en enda pappamånad till. 69 röster för en pappamånad men 89 röster mot. Det var nära men det räckte inte.

Det finns en teori att ungdomsförbundets politik blir partiets politik inom några år eftersom ungdomarna tar plats i partiets ledning så småningom. Med andra ord är det en tidsfråga när röstetalen blir de omvända. Men ska folkpartiet verkligen vänta tills dess?

Valfriheten är hotad, svarade partiets ledning på dess landsmöte. Individen själv ska får bestämma.

Vems valfrihet är hotad? Kvinnor har i snitt lägre lön redan när första barnet föds. Det blir rationellt för familjen att hon stannar hemma eftersom det kostar minst med den konstruktion som föräldraförsäkringen har. Sen är ekorrhjulet igång. Lägst lön blir borta mest från arbetsmarknaden vilket ger lägre lön och ännu sämre löneutveckling. Flest vab-dagar och mest sjukfrånvaro under småbarnsåren registreras på kvinnor.

Kvinnors livslön blir 70 procent av männens och pensionen blir därför lite drygt 2/3-delar av mäns pensioner till följd av valen i trettioårsåldern. Det går inte att välja om då. Kan man tala om valfrihet när yttre ekonomiska villkor styr?

Papporna har inte heller mycket val. När de vill ta ledigt, är det många som möter en rad tysta och outtalade fördomar om föräldralediga män. Det krävs mod för att hävda sin rätt. Som tur är kan många pappor nu skylla på garantimånaderna i försäkringen. ”Måste ta ut”-argumentet är effektivt. På så sätt har antalet pappadagar ökat de senaste åren. Men än så länge är det inte mer än 23 procent av alla de fyrtiosjumiljoner dagarna. Kvinnor tar 77 procent.


Det finns statistik på det mesta som rör föräldraförsäkringen och konsekvenserna av det ojämna uttaget. Det finns statistik som visar att pappornas garantimånader har haft effekt.

Folkpartiets ledningen har svarat med att införa en jämställdhetsbonus. Men det blev ingen rusning till bonusen. Det är ett krångligt system och kräver särskild information och kontroll. Jämfört med att förlänga föräldraförsäkringen med en ynka pappamånad är jämställdhetsbonusen ett monster av byråkrati. Varför välja det krångliga när det finns ett enkelt system som en extra pappamånad? Den har testats och visat sig fungera bra i praktiken!

Folkpartiet drev förr framgångsrikt en kamp mot Krångel-Sverige. Varför inte damma av det tänket och återinföra det på jämställdhetsområdet.

Det är många som har valt att jobba aktivt i folkpartiet för partiets ideologi och insatser för ökad jämställdhet. Från kvinnors rösträttskamp och till någon gång vid milleniumskiftet fanns en stor trovärdighet på området. Folkpartiet var bäst och kunde skopa ut socialdemokraterna i debatterna.

Nu skriver Expressen att Folkpartiet har fullständigt förlorat sin feministiska grundsyn. Jag håller inte med om att det är så enkelt. Röstsifforna på landsmötet visar att det inte är fallet. Men modet att våga tycks ha bordlagts. Ska folkpartiets ledning verkligen acceptera att vårt historiskt feministiska parti blir helt marginaliserat i denna sin kärnfråga?? Nej ta bladet ur munnen nu!!!

Bonnie Bernström
Ordförande i Liberala Kvinnor

9/11 bortom västmedier och mobiltelefoner!

Den 11 september 2001, befann jag mig långt bortom västmediernas räckvidd och mobiltelefonernas täckning. Jag var alltså inte ”där” i New York utan tvärtom -  cirka 50 mil fågelvägen från Afganistan, i en stad som heter Osh i Kirgizistan.

I Osh väcks man på morgonen av utropen från minareterna och gnisslet från träkärrorna som fraktar varor till den gigantiska marknaden. Pressbyråer med dagstidningar existerar inte.

Tidsskillnaden i förhållande till New York är tolv timmar så det var kväll där när tvillingtornen störtade samman.

Vi hade liftat tillbaka till vårt hotell efter en trevlig middag i centrum och en slö småshoppande promenad genom den gigantiska myllrande marknaden.

 I staden var vi fullt synliga som ensamma västerlänningar med vår bleka hudfärg och enorma kroppslängd.

Mobilerna gjorde sitt jobb som ficklampor, eftersom det saknades gatubelysning. Det fanns inte ens en antydan till mottagningsstaplar på displayerna.

Vi stannade till en stund utanför hotellentrén. Det var en ljummen kväll. Vi hade inte med oss några koftor och paraplyer ”i händelse av att” som när man går ut en kväll i september i Stockholm. Nattfåglarnas kvitter var nästan öronbedövande.

Plötsligt och fullständigt obegripligt överröstar en av våra mobiler allt fågelkvitter. Det blixtrar förbi en fullständigt ologisk tanke om att det måste ha varit någon som ringt fel. Det fanns ju ingen mobiltäckning. Med stor stress lyckades min kollega fånga upp sin mobil ur handväskan innan signalerna slutade. Hennes dotter ringde och grät av oro för sin mamma. Hon var ju så nära Afganistan, menade dottern.   

Det var på så sätt jag fick veta om Al-Qaidas terrordåd mot västvärlden.  En fragmentarisk information från en mobil som egentligen var en ficklampa.  Skulle vi vara rädda nu med vår närhet till Afganistan? Hade vi tagit för stora risker med den där kvällspromenaden genom marknaden där vi alltid blev hysteriskt varnade för ficktjuvar? Var det så klokt att lifta med en svarttaxi, vars chaufför också sålde sin kvinnliga medpassagerare i framsätet till intresserade män? Borde vi inte ha ätit på hotellet istället? Eller åtminstone ha valt en bättre upplyst restaurang?   

På hotellet fanns en gammal rysk TV-apparat med nyhetssändningar från en studio i Moskva. Våra språkkunskaper räckte inte till för att hänga med. Den enda bild av tvillingtornen som vi såg den kvällen var på en blekt turistaffisch i hotellfoajén.  Det fanns inga USA-fientliga budskap i den affischen.

Nästa dag flög vi planenligt tillbaka till Bisjkek. Säkerhetsbågen på flygplatsen var en potemkimkuliss. Elkontakten till den var inte ens inpluggad.  Men man skulle passera genom den eftersom det inte fanns någon annan kontroll. Ombord på planet klev flygvärdinnorna över allt bagage som stod i gångarna. Det gick inte att spänna fast säkerhetsbältena. Man fick knyta dem istället.  Det var samma typ av plan som Stefan Liv störtade med i förra veckan.

Väl tillbaka i Bisjkek kunde vi ta del av BBCs och CNNs nyhetssändningar.  Vi hade fysiskt förflyttat oss 40 mil men mentalt handlade det om att komma till en annan planet.

Jag fick ett mejl från den dåvarande svenska jämställdhetsministerns statssekreterare att hon inte kunde komma till vår konferens som skulle äga rum några dagar senare i Almaty i Kazakhstan. Det svenska utrikesdepartementet hade utfärdat reseförbud till den centralasiatiska regionen på grund av ”riskerna” med dess närhet till Afganistan.

Vi reste själva till Almaty och passerade gränsen mellan Kirgizistan och Kazakhstan utan att behöva visa passen.  Vi genomförde vår konferens.  Men ställde oss frågan om det skulle gå att flyga hem över europeiskt luftrum.  Skulle Lufthansaplanet sprängas i luften eller bli nedskjutet?

Vi kom hem och med hemkomsten kom rädslan.  Inte över att ha varit så nära där det betraktades som farligt utan att komma till det som var hotat. Vi var tryggare med våra faror i Centralasien än i Europa.

Det är inte bara västvärlden som har förändrats efter Al Quaidas terrordåd. Det går inte längre att lätt ta sig mellan de olika länderna i Centralasien. EU finansierar ett gränskontrollprojekt i regionen. Köerna till passkontrollerna är långa och man kan inte längre som europé köpa visum vid vägstationerna. Elkontakten till säkerhetsbågen är dessutom nu inpluggad på flygplatsen i Osh. Istället fungerar mobiltelefonerna.

I krislägen uppstår många fantasier om den Andre – den som man inte känner. Bristen på kunskap skapar overkliga hotbilder  - till och med bland säkerhetspolitiska experter.  Samhällen sluts.

Jag vill inte överge det öppna samhällets kraft. Varken då efter 9/11 eller i somras efter Utöya. Detta trots den sorg som många lever med efter att ha förlorat nära och kära i de båda terrordåden. Vi behöver hålla dörrarna öppna till grannarna. Vi behöver  fortsätta resa till länder vi inte känner och våga pröva annat än Sheraton.  Vi ska bilda oss genom att prata med den Andre. Vi ska gilla olika. Kunskap om och integration med varandra är det politiska instrumentet.

 Bonnie Bernström

Ordförande i Liberala Kvinnor

P.S. Vi i artikeln var förutom jag själv, Göran Wimmerström och Carin Lann. Statssekreteraren var Ingegerd Sahlström.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/inspelningar-fran-attacken-slappta

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd

Var står s-kvinnorna?

Socialdemokratiska kvinnoförbundet har fått ny ordförande. Lena Sommestad vann den interna striden och den slutliga omröstningen på s-kvinnornas kongress i helgen. Gratulerar en kollega.  Egentligen är det ett gott tecken att det rådde en intern strid. Det visar att det är attraktivt att vara ordförande för ett kvinnoförbund.

Vi kommer att ha samma mål för vårt arbete men olika medel i flera fall. Liksom s-ledaren Juholt, är inte Lena Sommestad särskilt konkret. 

Men jag kan utläsa i huvudsak  två debattlinjer i det jag läst av programförklaringar i samband med ordförandevalet:

Den ena linjen handlar om att uppgradera välfärdssektorn.  Men vi får inte veta hur. Folkpartiet talar i alla fall klartext i det fallet och vill exempelvis höja lärarnas löner.

Den andra linjen handlar om rak kritik mot nuvarande regeringspolitik.  Kritikens fokus ligger på vårdnadsbidraget men där är vi ense. Vårdnadsbidraget bör avskaffas. Som tur är blev vårdnadsbidraget ingen succé. Bara cirka 3000 personer har fått bidraget beviljat.  Det visar att allt prat om hemmafrutrender är tomt prat. Det är nästan bara kvinnor och därtill en stor andel invandrare som utnyttjat bidraget. Det i sin tur strider mot grundläggande liberala principer för jämställdhetspolitiken. Reformer ska attrahera både kvinnor och män och definitivt inte motverka integrationen. Såväl Liberala Kvinnor som Folkpartiet säger nej till vårdnadsbidraget. 

Men roligt är det i alla fall att Sommestad ser jämställdhetsbonusen om en del av huvudlinjen för svensk familjepolitik.

Jämställdhet är i grunden en maktfråga. Därför måste kvinnor få stärka sin ekonomi genom exempelvis företagande och ett jämställt ägande.  Lika viktigt är att ha fler arbetsgivare. Fler pappamånader är en annan viktig maktfråga. Utan en politik på dessa områden, blir det ingen språng framåt.   

Jag saknar resonemang kring det i Lena Sommestads programförklaring. Antar att det kommer. Kritiken mot regeringspolitiken får inte skymma det egna programmet. 


Bonnie Bernström
Ordförande 
Liberala Kvinnor

http://lenasommestad.wordpress.com/

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan: Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte ...

Förre IMF-chefen och den svarta städerskan

Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn  (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte trovärdig. DSK har ändå haft sex med städerskan. DNA-spår från DSKs sperma säkrades. Men om sexet var med tvång eller inte kan inte bevisas ”bortom rimligt tvivel”. Ord står mot ord.

Åtalsnedläggelsen blottlägger ändå maktmönster. Ett mönster är hur en av maktens män utnyttjar en invandrad städerska.  Två sådana ytterligheter på statusskalan. Det var knappast förälskelse som drev honom till handlingen.  Nedläggningen väcker också frågan om vem som har trovärdighet när ord står mot ord.

Under de värsta skriverierna i våras om Kungen och hans besök på nattklubbar, uttalade sig Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, om personers trovärdighet.  Hon menade att hon hellre tror på kungen än på en före detta brottsling. Det var ett uttalande som  i varje fall fick mig att rysa. Om en maktens man ljuger är han ändå trovärdigare än ett vittne med halvdan bakgrund  som talar sanning, enligt Anne Ramberg.

Om en invandrad städerska från Afrika påstår nåt om en av världens mäktigaste män, har då åklagaren och domaren i delstatens Högsta domstol samma inställning som Anne Ramberg? Var finns då rättssäkerheten?

Samtidigt med våldtäktsmålet i USA har Sveriges radio P1, sänt ett program om Sophie Sager som var den första kvinnan att anmäla ett våldtäktsmål. Det gjordes på 1850-talet. Hon kom som 23-åring till Stockholm och blev erbjuden husrum hos en stallmästare Möller. Han förgrep sig på henne trots hennes motstånd. Han slog henne och höll på att strypa henne för att hon inte ville ha sex med honom. Han låste in henne i ett rum som hon så småningom lyckades fly från. Hon fick sen både hjälp och vård av en läkare, Brisman, som vittnade i rättegången om hennes omfattande skador. Hon anklagades för att vara sinnessjuk. Men läkarens vittnesmål togs på allvar av rätten och fanjunkaren dömdes till böter men Sophie själv förlorade sin heder.  Hon emigrerade till USA så småningom. Rättegången har gått till historien som Sagerska målet.  Sophie blev feminist och arbetade för kvinnors frigörelse.

Sophie var modig som vågade göra en anmälan trots att hon sannolikt visste att hon skulle förlora sin heder. Jag tycker att hotellstäderskan också har varit modig när hon anmälde DSK. Vem trodde att en svart invandrarstäderskas ord skulle väga tyngre än en av världens mäktigaste män? Knappas någon. Jag var förvånad att han överhuvudtaget greps så resolut.

Nu har målet lagts ner. DSK ska behandlas därefter. Varken skuld eller oskuld är bevisad. Däremot är det bevisat att den svarta städerskan inte var trovärdig.  Som skrivet – vem hade trott annat?

Bonnie Bernström

Ordförande

Liberala Kvinnor

Läs DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/strauss-kahn-aklagare-byts-inte-ut

Läs Svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/atalet-mot-strauss-kahn-laggs-ner_6410968.svd

Vad får plats på Facebook?

När Birgitta Ohlsson skrev på Facebook om bomben mot regeringsbyggnaderna i Oslo, blev Facebook min nyhetskälla.  Läste sen tidningarna på nätet och dramat rullades upp.  Så ofattbart i sin början. I dag för en månad sedan. Dagen efter ringer en vän. Tidigt! Hon gråter över besluten som båträddarna var tvungna att ta när de inte kunde ta ombord alla flyende ungdomar.  Vem skulle säkert få leva och vem kanske inte? Kan det finnas en värre konflikt?

Facebook fungerade sen nästan som terapi de första veckorna efteråt. När det inte räckte med att prata med familj, vänner och grannar blev Facebook en av ventilerna – min ventil.

Nu sägs det att massmördaren Behring kommer att åtalas för mordförsök på tusen personer. Inte fler? Ofattbart många ändå men förmodligen rätt av åklagaren.

En månad har gått. Och jag rannsakar mitt engagemang. Jag gör det för jag är inte ensam i mina reaktioner.

Samtidigt med efterdyningarna i Norge skymtade rapporterna om antalet dödade i Syrien. Men nästan uteslutande bara i tidningar, radio och TV. På min Facebook-sida fick bara Norge plats trots att fler människor mördades i Syrien av en makthungrig president.

Om det är tusen eller fler dödsoffer i Syrien blir väl heller aldrig klarlagt. Det kommer i varje fall aldrig publiceras några namnlistor i svensk press.  I fredags deklarerade president al-Assad att demokratiska val ska hållas i februari 2012 - om än att västvärlden kräver hans avgång och beskjutningar mot – mördandet av - befolkningen alltjämt pågår. 

Rebellernas blodiga kamp för demokrati i Libyen var på väg att eskalera i den massmediala bakgrunden till det norska dramat. Idag kan vi läsa och höra att Gaddaffis diktatur är till ända … på väg att ändas. Diktatorn själv inte är gripen och någon säkerhet kan ännu inte garanteras.

Det är tre starka händelser och förlopp. Alla kommer förmodligen att finnas med i morgondagens historieböcker – i den mån sådana kommer att finnas.

Vad finns gemensamt och vad skiljer händelserna åt, förutom att de varit  massmediala. Kampen för demokrati finns där med olika förutsättningar. Många människor har mördats i alla tre fallen. När Norge tonas ner, tonas Syrien och Libyen upp. Summan av allt engagemang är konstant, sägs det. Men alla händelserna har haft olika utrymme på Facebook – min Facebook-sida.

Jag grät med Norge men känner mer frustration över Syrien och Libyen. Jag känner inte människorna närmare i Libyen och Syrien, men måste verkligen personliga band vara grunden för att tårar ska trilla? Mängden tårar och antalet dödsoffer är sällan logiskt korrelerade. Tårar? Läs dem symboliskt. Massmedierna vet hur deras läsare, lyssnare och tittare reagerar och bevakar därefter. Det är min poäng.  Facebook är en spegel. 

Ett fjärde drama har också pågått i skymundan. Hungersnöden på Afrikas Horn. Men till skillnad från Syrien och Libyen verkar upplösningen långt borta.

Dramat återspeglas nästan inte alls på Facebook – min Facebook. 3 miljoner människor är drabbade. Barn dör. Mödrar skiljs från sina barn. Jag läser om mammor som känner sig tvingade att lämna något barn efter sig på flykten för att de inte kan rädda alla sina. Det måste vara en värre konflikt än den båträddarna i Norge fick uppleva, om nu olycka kan jämföras.

Terroristgruppen al-Shabaab i Somalia hindrar matleveranserna från de internationella hjälporganisationerna… eller var det regeringstrupperna som gjorde det. Human Right Watch lyckas inte sortera ut vem som bär ansvaret just i Somalia utan vill att alla ska ställas inför rätta … men av vem och av vilken stats rättsmaskineri.

Hungersnöden på Afrikas horn berör både i fråga om tårar i en symbolisk bemärkelse och en frustration. Jag lider med mammorna som måste lämna sina barn. Jag är inte immun mot bilder på barn som svälter. De är sanna av dags dato. Jag upprörs över korruptionen som hindrar hjälpen.

Jag sms:ar AKUT TORKA till 72 900 och skänker 100 kr via Röda Korset. Fast egentligen skulle jag vilja sms:a ABSOLUT KORRUPTION...som orsak, alltså. Jag skriver det på min Facebook också. 

Bonnie Bernström

Ordförande 

Liberala Kvinnor